Rabarbercupcakes med cream cheese frosting

Beppe Wolgers bodde uppenbarligen i stan.

"På dom första löv som singlar sitter
smådjur och det hörs ett evigt fnitter.
Dom håller fast i lövens kanter
i vindens kast och dom flesta är tanter.
Men annars skulle löven inte gunga.
Dom fnittrar mycket men kan inte sjunga"

Om Beppe hade bott på landet hade han vetat bättre än att romatisera om kryp, djur och andra otrevligheter som finns i det vi kallar naturen.

Imorse pratade jag på telefon med en mycket sympatisk "stabo". Hon frågade vad vi skulle "hitta på" idag. Bara där avslöjade hon sig. Lantisar har inte tid att "hitta på" roliga aktiviteter. Iallafall inte på våren. Den eviga aktiviteten för oss bosatta utanför detaljplaneringens förlovade land stavas "fixa skit på tomten".

För det finns från april till oktober alltid nåt som ska fixas. Tömmas, krattas, flyttas, byggas, rivas, lagas eller förbättras. Och från oktober till april får man alltid vara beredd på att skyffla, skotta eller ploga. Vanligtvis allting på samma gång.

Jag frågade istället "stabon" vad hennes planer var.
-Promenera en sväng. Gå ner på stan. Och om det börjar regna kan vi ju ta vagnen hem.
Oh bliss.

På dagens lantis-schema stod fasadtvätt.
Herrn i huset har uppgiften till ära investerat i en ny monster-maskin (även kallad högtryckstvätt)  som enligt utsago ska kunna skicka smuts och allenhanda krafs flygande till åtminstone nästa socken.

Jag fick i uppgift att röja upp lövhögar och sticksiga kvistar från en nedklippt nyponbuske. Jag må arbetsleda i mitt avlönade jobb, men på hemmaplan är det minsann inte jag som håller i (primavera)planen.

Med min ganska tunga och väldigt otympliga Fågelsta-skottkärra från åtminstone ett sekelskifte sen närmar jag mig lövhögarna.
Men, rör den sig inte lite?

Jag konsulterar mina båda hjärnhalvor och kommer på att Hih minsann sagt nåt om att han nu förstår varför det kallas ormbunkar. Hmm.
Jag tänker inte gå en millimeter närmare den rörliga lövhögen innan jag har fått klarsida på mysteriet.

Det är nämligen så att jag har seriös orm-fobi. Jag kan hantera möss. Spindlar. Kackerlackor. Mördarsniglar.
Men gränsen går vid ormar. Ringlande, slingrande slimiga små hemskheter. Jag står inte ut.
Har aldrig gjort. Jag kommer fortfarande ihåg att mamma fick tejpa igen två sidor i Kamratposten, för att det var en bild på en orm på ena sidan. Urk. Usch. Blä.

-Duuuuu, ropar jag mot altanen där Hih kämpar med den gula monstermaskinen och kliver obekymrat runt i den stackars gräslöken som just tittat fram.
-Var såg du ormen?

Detta är ett trick. Hih har aldrig sagt att han har sett en orm. Det har jag listat ut alldeles själv.


Han går i fällan direkt.


-Det var i ormbunken... han ser min min som med säkerhet säger "jag kommer ALDRIG mer att gå nära ormbunkarna - kanske inte ens mer ut på tomten överhuvudtaget" och ändrar sig snabbt till...jag menar, det var där nere. Vid stenarna.

Jag står kvar. Tittar uppfodrande på honom.
-Är det riktigt säkert det??

-Javisst säger hih, slänger en blick på mig och vet att slaget om "var är ormen" är förlorat. Han är värdelös på att ljuga. Han testar en ny taktik.
-Men du, det var ingen riktig orm. Bara en kopparorm. De finns överallt. Och förresten så hette han Kurre. Kurre-kopparorm. Du kan inte vara rädd för Kurre!!

Nej nej nej. Det här är inte stan. Och Beppe W:s ormar kanske hette Kurre och var jättesnälla, men här är det landet och jag har en lövhög som rör sig och dit kommer jag INTE att gå igen. Basta.

-Jag tar inte upp högarna, säger jag tjurigt och lägger armarna på den söndriga fleece-tröjan i kors över bröstet.

Hih fortsätter sitt projekt och riktar nu av misstag högtryckstvätten mot den stackars gräslöken.
Han noterar algerna som slagit rot i altantrallen och svär lite för sig själv.

-Om du tar en skurborste kan du nog få bort det gröna utbrister jag och inser att det nu var min tur att trampa i klaveret.

-Bra, säger mycket riktigt Hih. Du har ju inget att göra nu när du vägrar kratta upp lövhögarna, så du kan ju skura altanen.

Hurra. Pest eller kolera. Jag överväger mina alternativ och inser att jag hellre är skur-tant än natur-tant och ger mig följdaktligen i kast med algblomningen.

Jag går grundligt tillväga. Jag rotar fram mina röda diskhandskar med hjärtan på och tillverkar ett sittunderlag av en gammal tidning och en ica-kasse.

Tre timmar senare har jag flisor i knäna (hemmagjorda sittunderlag håller inte måttet nåt vidare), blåmärken på handflatorna och alger i håret. Men altanen är mindre grön än tidigare och jag är nöjd.

Hih, inspekterar mitt verk.
-Det ser bra ut, nu kan du bara ta lövhögarna innan du går in, säger han och trampar ner den sista tuvan av gräslök.

As if. Jag lämnar lövhögarna åt sitt öde och ägnar resten av dagen åt att kolla bostadsrätter (dock inte i markplan) på Hemnet.

Kurre-Johanna 1-0.





Nu närmar sig rabarbersäsongen. Testa att använda rabarber som fyllning i cupcakes.

Rabarbercupcakes med cream cheese frosting c:a 12 st

100g smör
3dl socker
3 ägg
finrivet skal av 1 citron
1 tsk kardemumma
1dl vatten
4dl vetemjöl
2 tsk bakpulver
2dl fint skuren rabarber

200g cream cheese naturell
50g smör, rumstempererat
150g florsocker
en skvätt citronsaft


Sätt ugnen på 200 grader och sätt pappersforma i muffinsplåten.

Vispa smör och socker. Tillsätt ett ägg i taget och vispa försiktigt. Tillsätt citronskal och kardemumma. Häll i vattnet. Tillsätt mjöl och bakpulver och vänd försiktigt ner mjölet i smeten. Rör ner rabarbern och klicka ner smeten i formarna.

Grädda i c:a 20 min eller till provstickan kommer ut torr.

Låt svalna på plåt.

Vispa ihop cream cheese med det rumsvarma smöret. Sikta i florsocker och blanda väl. Smaksätt med citronsaft.

Spritsa eller bred på frostningen på avsvalnade cupcakes. Dekorera med ätbara blommor, exempelvis violer eller penséer.

Rabarbercupcakes med cream cheese frosting.

Gjuta doftljus

Det regnar.


Jag snörvlar.


Och har tråkigt.


Jättetråkigt.

Dessutom har jag ingen inspiration. Ingen alls. Inte ens ett endaste litet korn av en idé formas i mitt huvud. Ämnen som potentiellt skulle kunna roa en publik flyger rakt igenom öronen och förkastas lika fort som de uppstår.
Om man utövar Mindfullness - och det ska man för det är minsann jättebra, för då blir man pigg, frisk och jättelycklig så lär man sig att se tankarna när de kommer, titta på dem, säga hej till dem och släppa iväg dem igen i den kosmiska atmosfären som små moln på sommarhimlen.

Här är det minsann ingen sommarhimmel. Det är svinkallt, jämngrått, fem plusgrader, det har regnat sen förra fredagen och min hjärna förkastar idéer lite mindre likt KBT men desto mer likt Sean Banan. Nittitalist? Inte så bra, Vuxenpoäng? Inte så bra, men raden som kommer före JÄVLA BRA är tom. Suck.

Apropå det där med meditation. Eller Mindfullness som den uppdaterade versionen heter.
Det kom också flygande från ingenstans (Indien? Kina? Livets Ord?) och landade mitt bland trendfolkets surdegsbröd och Lammhult-möbler. Numera har varenda företagsledare med självaktning en egen variant av Mindfullness. Att leva i nuet.

Jag har, efter viss påtryckning, läst flera böcker om detta fenomen och till och med lyssnat på en skiva om meditation (varje dag - en hel sommar! Jag borde få pris!! - Eller iallafall bestående själsligt lugn), men hur jag än försöker låter tanten som pratar bara som en rätt misslyckad friskis instruktör efter ett medeljympa-pass,  ..."du känner hur hela din kropp slappnar av"...


Nix inte min kropp, den vill inget hellre än att hoppa upp och ner på den rosa yogamattan när den hör tanten mala på om att tanken vandrar ner i lilltån.


Och när jag tänker efter så känner jag igen det här. Saker och ting kommer tillbaka. I ny form och med flashigare namn.

Gympa blev Aerobics.
Muffins blev Cupcakes.
Dagbok blev Blogg.
Avslappningsband blev Carpe Diem som blev Meditation som blev Yoga(?) som blev Mindfullness.

Mindfullness lanseras nu på landets förskolor. Det ska vara bra för barnens utveckling tror jag visst. Men vänta nu...det ringer en bekant klocka i mitt förut så tomma huvud.


Mattor på golvet, filt, värmeljus och fröken som läser en saga med entonig röst.




Sovstunden på dagis någon???



Cirkeln är sluten.


Om man nu ska ge sig på Mindfullness (och man borde nog göra ett försök till, ändå) kan man med fördel även tända ett ljus.
Som av en händelse kommer här en beskrivning på hur man gjuter ett alldeles eget doftljus, med endast naturlig, eterisk olja:


Gjut ditt eget doftljus

Värmetåligt glas, exempelvis en återvunnen form som tidigare innehållit ett ljus
G-Be ljusmassa
Veke
100% eterisk olja i valfri doft, helst ekologisk (jag valde Lavendel)

Gör så här:
Ljusmassa går att köpa i de flesta hobbybutiker. Veke i tre olika storlekar finns i paketet med ljusmassa. Eterisk olja kan köpas i hälsokostaffärer och på hudvårdssalonger. Min olja kommer från Maria Åkerberg-Dermanord.



Diska och torka ur glasformen ordentligt.

Läs på förpackningen vilken veke som passar till det ljus du ska gjuta och mät upp en veke. Bind fast ena änden i en tyngd av något slag, exempelvis en liten skruv eller mutter. Bind sedan fast andra änden i pinne, jag använde en "grillpinne" av bambu.
Pinnen lägger du över kanten på glaset. Veken skall vara sträckt, och tyngden ska ligga på botten av glaset.

Mät sedan upp ljusmassa i gjutformen. Det går åt dubbelt så mycket ljusmassa (i volym) som ryms i formen du ska gjuta i. Häll ljusmassan i en kastrull, eller en rengjord plåtburk. Kastrullen bör rymma minst dubbel volym av den ljusmassa du ska smälta. Det kan vara svårt att få kastrullen helt ren igen, så ta en du inte är så rädd om.

Ställ kastrullen i vattenbad i en större kastrull och låt vattnet värmas upp, men inte koka. 
Smält försiktigt ljusmassan över vattenbadet. Gå inte ifrån spisen!! Ljusmassa är brandfarligt (så klart) och måste hanteras varsamt.

Om du vill kan du även smälta ner gamla stumpar av ljus eller blockljus i massan. Det går bra att blanda stearin- och paraffinljus, men tänk på att tjocka gjutna ljus måste bestå av minst 80% paraffin för att smälta ordentligt. Innehåller de för mycket stearin (som har en högre smältpunkt) finns det risk att de bara bränner rätt ner och inte "når" kanterna av ljuset. Var bara noga med att klippa av all "svart" veke innan du lägger ner stumparna i kastrullen. Annars kommer ljuset att få fula svarta fläckar.

När ljusstumparna har smält fångar du upp vekarna ur ljusmassan med en gaffel.

När all ljusmassa har smält är det dags att droppa i oljan. Pröva dig fram, men c:a 8-10 droppar är lagom för c:a 1 dl ljusmassa. Det kommer att spridas en ordentlig doft i köket, så vädra gärna och ha igån spisfläkten, men när ljuset stelnar och sen tänds igen kommer doften inte alls vara lika stark.

Häll försiktigt ljusmassan i glasformen. Spara så mycket smält massa att det räcker för ytterligare en knapp centimeter i glasformen.

Se till att veken är rakt placerad i formen. Låt stå. Ljuset behöver c:a 30 minuter för att svalna. Låt den överblivna massan stå kvar i vattenbadet.

När ljuset har stelnat kommer det att ha sjunkit ihop i mitten. Då värmer du (den sparade) ljusmassan igen och fyller på ljuset så att det får en jämn kant.

Låt svalna helt (ljuset skall inte vara varmt när du håller i det) innan du klipper av veken från pinnen.

Tänd och njut!!

Köttfärspaj med Rhode Island-dressing

Det är inte lätt att vara bondmora.

Varje vinter drömmer jag om sommaren när jag i fladdrande vit kjol och rosa Hunter-stövlar plockar med mig dagens skörd av morötter, bönor, rädisor, tomater och potatis för att tillreda kvällens middag.

Och varenda j*kla vår blir jag lika heligt förbannad på mig själv för att jag har glömt bort att livet på landet inte är en solig 70-talsdröm. Den enda outfit som passar för ändamålet "vårbruk" är skitig fleece, slitna jeans och gamla, sunkiga gummistövlar från Scoretts outlet i Freeport.
Och det är bra många fler tillfällen man får tampas med elementen i denna outfit innan det blir nåt romantiskt plockande av körsbärstomater i eftermiddagssolen.

Och igår kom vårens första prövning. Potatissättning.

Det hör till saken att varenda år säger Herrn i huset till mig att -Nästa år skiter vi i potatis. Det är ju så jobbigt.
Och lika ofelbart, varje gång svarar jag att -Nej det ska vi inte. Alla älskar ju vår potatis! Och den är jättegod! Och ekologisk!

För jag är född med teflonminne.


Jag glömmer helt enkelt bort att det är SKITJOBBIGT att sätta potatis.


I teorin kan det ju verka ganska enkelt. Gräv ner potatisen en bit. Skyffla över jord. Upprepa. Klart.
Det är ju bara det att innan man kommer dit finns det ett par steg till.

Om man är en normal person så planterar man glatt 20 sättpotatisar, påtar om dem med jämna mellanrum och skördar sin potatis lagom till midsommar-sillen. I mitten juli är sen potatisen slut, men det gör ingenting för då har man ändå tröttnat på kokt färskpotatis och börjat med pasta igen istället.

Om man istället är funtad som jag, med visioner större än den kapabla förmågan att uppfylla dem så tvingar man ut sin stackars man att ta fram traktorn. Det tycker han iochförsig är jättekul. Sen måttar man upp en plätt på åkern som ser lämplig ut för potatisodling (en sisådär 10 x 30m kan väl vara lagom) och sätter igång...

För det är ju skillnad nu. Nu finns ju åkern redan, och vi (läs Hih) plöjde den ju även i höstas. Piece-of-cake. Det är ju bara att vända jorden lite och sen sätta potatisen säger jag.

(Eftersom den traumatiska upplevelse det var att ta sig igenom den kinesiska mur av kvickrot som etablerat sig på min potatisåker under de 20 år den legat i träda har åkt bananskal ut ur mitt minne, kommer jag helt enkelt inte ihåg alla dar vi slogs med potatisåkern förrförra året).

En timme senare har Hih skyfflat jord fram och tillbaka, fram och tillbaka över åkern men några snygga fåror har det inte blivit.

-Jag måste ha en harv, säger han sammanbitet och sätter sig för att kolla annonser på Blocket medan jag matar honom med kanelbullar ur kakfrysen för att hålla honom på någorlunda gott humör.

En kvart och åtskilliga bullar, sugar cookies och mjuk chokladkaka senare har vi konstaterat att några harvar i lämplig storlek inte finns att tillgå och att vi helt enkelt får hitta på en annan lösning.

Denna lösning visar sig innehålla plogbladet, som i vanliga fall skyfflar snö-inte potatisjord, samt potatiskuparen.

När potatiskuparen har hamrats på traktorn ropar Hih på mig.
-Vad ska jag göra? frågar jag. Jag kan ingenting om traktorer och har därför gett mig på att klippa ner hortensian med världens slöaste sekatör. Bara för att det är roligt. Eller nåt.

-Du ska stå här, säger Hih.

Ok. Stå. Varför det? För att titta på när han kör med traktorn och ropa uppmuntran och beröm? Javisst. Kan jag väl. Sekatören är ju ändå helt värdelös.

-Ja. Kom igen då!! Säger Hih. Lite mer irriterad den här gången.

-Jag står ju här, säger jag och försöker se uppmuntrande ut.

-Nä, du ska stå där, säger han och pekar. På potatiskuparen. Jag behöver nåt för att tynga ner den. Hoppa upp där nu.

Jaha. Jag väljer att inte analysera varför min man tyckte att det tyngsta och lämpligaste att sätta som dödvikt på sin traktor inte är vikter av bly utan sin fru, och klättrar motvilligt upp på jordbruksredskapet.

Det är ganska högt. Och ganska skräckinjagande. Och potatiskuparen har tre vassa grejer nertill. Så ramlar jag av kommer jag bli köttfärs. Och eftersom ambulanssjukvården i kommunen sparar pengar så kan jag ju glömma att de kommer och räddar mig. Så det gäller att hålla i sig.

-Kör försiktigt!! skriker ropar jag och iväg kör vi nerför åkern. Det är livsfarligt. Och skumpigt. Och jag slår smalbenen mot en elak stålbalk. -TA DET LUUUGNT! hojtar jag hysteriskt säger jag i sansad ton.  Färden fortsätter. Upp och ner i åkern åker vi.

-Det blir ju jättefina, djupa fåror det här säger Hih. Om du bara kan hålla käften. Grannarna undrar ju vad vi håller på med.

Jaha. Är det en komplimang att ens tyngd är så betydlig att den lyckas göra perfekta fåror i potatislandet??

När skräckfärden äntligen är avklarad går jag till källaren för att leta fram sättpotatisen. Jag står just och svär över att mössen ätit sig in i en påse med Asterix utsäde och funderar på om möss kan orsaka genetiska sjukdomar på potatis, när jag hör att vi får besök.
Av grannen. Som bor minst en halv kilomerter bort och som uppenbarligen hört mig skrika i potatislandet. Eller som hon uttryckte det. -Vi hörde att ni höll på med vårbruket.

Tjena.
Grannen lämnar oss efter ett tag åt vårt öde och jag ger mig på det slutliga momentet. Att få knölarna i jorden. De första 15 går lätt. Inga problem, jag visste väl att det var en bra idé det här.

Efter en halv rad börjar jag få lite ont i ryggen. Men det är lugnt. Det går bra det här.


I mitten av andra raden har jag asont i ryggen och ett elakt blåmärke i handen efter spaden som jag gräver hålen med.


Och när jag står i mitten av tredje fåran och säger, nu SKITER JAG I DET HÄR, så utbrister Hih påpassligt att det hela var MIN idé.

Och att om jag nu har börjat får jag minsann vara så snäll och slutföra det också. Bara 4 fåror kvar nu.

Quiche sägs inte vara mat för en karl, men den här har iallafall slunkit ner utan problem.

Köttfärspaj 8 port

Pajdeg:
125g smör
3 dl I love Eco rågsikt med vetemjöl
2 msk kallt vatten

Fyllning:
600g nötfärs
1 gul lök
1 grön paprika
1 röd paprika
chilisås av ketchuptyp
oregano
1-2 köttbuljongtärningar
1 msk kinesisk soja
oregano
svartpeppar

Topping:
körsbärstomater
2 ägg
1 burk kesella
en skvätt mjölk
riven ost

Rhode Island-dressing:
2 dl creme fraiche
2 msk Hellmans mayonnaise
knappt 1 dl chilisås av ketchuptyp


I en matberedare: Skär smöret i tärningar. Tillsätt mjöl och vatten. Pulsera ihop till en deg.
Tryck ut degen i två pajformar c:a 22 cm i diameter eller i en stor form. Skalet ska vara ganska tunt. Pricka pajdegen med en gaffel. 
I love Ecos rågsikt med vetemjöl är den perfekta mjölblandningen till pajdeg. Skalet blir frasigt, men håller ändå ihop bra.

Ställ in formarna i frysen i c:a 20 minuter. Rör ihop såsen och gör fyllningen under tiden.


Hacka löken och stek den glansig på låg värme i en stor stekpanna eller gjutgärnsgryta. Bryn färsen. Smula ner buljongtärning (de ekologiska innehåller ingen smakförstärkare så de behövs lite mer av dem, testa dig fram). Tillsätt soja, oregano svartpeppar och chilisås efter smak. Tillsätt eventuellt lite vatten. Skär paprikan i bitar och låt puttra med. Fyllningen ska vara ganska fast. Låt den koka ihop om det behövs.

Ställ ugnen på 225 grader. Ta ut pajformarna ur frysen och ställ in dem i ugnen. Grädda till de precis börjar få färg, c:a 15 min. Ta ut ur ugnen och låt svalna.

Vispa ihop ägg och kesella. Tillsätt ½ dl mjölk om det behövs. Salta och peppra.

Häll köttfärsfyllningen i pajskalet. Dela körsbärstomater och lägg ovanpå. Häll kesellablandningen över och toppa med riven ost.
Grädda i ugnen på 175 grader till kesellablandningen har stelnat och pajen fått fin färg.

Servera med Rhode Island och blandad sallad.