Rosa Regnbagstarta

När jag var liten var det höjden av coolhet att ha:

• Chockrosa baddräkt
• Freestyle
• Stentvättade jeans
• Cykel med bockstyre

En självlysande neonrosa baddräkt med högt skruna ben, djupt ringad rygg och ordet "CHOCK" på bröstet inhandlades till min rara mors stora förskräckelse.

En gul Sony Walkman med färgglada knappar fick jag och min syster snällt dela på, och på den spelades blandband till dess det rök ur batterierna.

Jeansen då? Eftersom vi var begåvade med en globetrottande pappa i konfektionsbranschen så dök ett par stentvättade jeans upp ganska tidigt. Så tidigt att ingen annan i den mindre orten på landet hade en aning om att de var coola.

Och följdaktligen inte jag heller.
Därför förkastade jag raskt de fula byxorna och skrek åt förklarade lugnt och sansat för min oförstående far att byxorna är töntiga! Du förstör mitt liv! jag minsann inte ville ha de där jeansen, oavsett om de kom från U.S.A eller ej.

Och sen när resten av klassen sent omsider skaffat stentvättade jeans var det försent. Jag kunde helt enkelt inte ändra mig (och därmed erkänna att mina föräldrar inte var omoderna stenåldersmänniskor födda helt utan koll, utan i själva verkat hade bättre koll på mode än jag) utan fick vackert fortsätta hävda att jeansen var fula.
Så om ni nån gång skulle komma över familjealbumet och undra varför den mörkhåriga tjejen alltid alltid alltid har ski-pants på sig vet ni nu svaret.

Jag är en envis typ. Och då har ni inte träffat min syster.


Det enda på listan som jag inte fick var bockstyre.
Utdömt som farligt, icke-barnvänligt och diverse andra epitet förvägrades jag detta ultimata bevis på moderiktighet.

Det försöktes med allehanda argument från de oroliga föräldrarnas sida, som alltid började med "det är farligt för att..." och fortsatte med ...ingen fotbroms... ....ringklockan får inte plats... ...dåliga växlar... ...fill-in-the-blank...

Det fortsattes med kompromisser. Varav den slutliga hette "måsvinge". Ett tillfälligt snedsteg i den tekniska utvecklingen som, (googla också mini disc och etanolbil) precis som bockstyret, var gjort av aluminiumrör och lindat med tennis-tejp, men där konstruktören hade lite otur när han på seminariet om framtidens cykel-trender trodde att styren kunde formas för att efterlikna alla typer av djur och bestämde sig för att dissa get-huvudet till förmån för fiskmåsen. Say no more.

Efter en sisådär 20-25 år (hjälp!!!) har jag iallafall gått vidare och lämnat 80-talet åt sitt öde.
Jag väjar vant förbi klädkedjornas ställ med neongula bodies och lämnar kavajerna-med-uppkavlade-ärmar åt den yngre generationen.

Trodde jag ja.

Alla i min omedelbara närhet har tydligen inte fått memot om att åttiotalet är över.


Jag finner mig i den smått surrealistiska situationen att min bättre hälft frågar mig saker jag aldrig trodde jag skulle få höra av en man. Än mindre min egen.

-Tror du den här tröjan är tillräckligt tajt?

-Jag har hört att Stefan på jobbet rakar sina ben. Vad tror du om det?

-Hur lång tid tar det att gå ner tio kilo?

Lägger du till uttryck som "Det är inte ett intresse, det är en livsstil" så kan man tro att mannen i mitt liv kanske borde haft sommarjobbet i parken med de färgglada flaggorna i mitt ställe.


Han har blivit med cykel.



Han, och en hel generation män med minnen från 80-talet med honom.

Cykling är den nya stora trenden.

Bockstyret är tillbaka. Fälgar till cykel snarare än Porsche är den nya handelsvaran för medvetna män i karriären.

Glöm Ferrari, jaktstuga och Nimbus. Cykling är this year's black.

Överallt dyker de upp, spandex-rumporna med gelförstärkning. De cyklar till jobbet. Internetshoppar på Tricot-express och jämför sin snittfart, klättringshöjd-över-havet och sluttid på Vätternrundan med varandra på internetforum.

De har fått ett namn. MAMILs. Middle Aged Men In Lycra.

Medan vi andra har insett att åldern tagit ut sin rätt och därför numera bär figurformande Spanx under en trevlig, luftig tunika gör dessa herrar tvärtom. Utan förskräckelse ikläds ölmagar och gravitationspåverkade gluteus maximus ett tajt fodral av funktionsmaterial.

Klungor av trampande herrar breder ut sig över landsvägarna och skrämmer slag på intet-ont-anande tjejer i svarta cabrioleter.

Men. Genom att blunda med öronen lyckas jag ändå fortsätta med livet i en något-sånär normal form.
Och när sommaren nu kanske är här några dagar iallafall har jag funderat på att själv skaffa mig en cykel. Ja, så att jag kan trampa till affären - och när jag kommit på att det är jobbigt, iallafall göra en DIY och anlägga en snygg plantering i cykelkorgen.

Jag drömmer om en fin, svart tant-cykel med bred sadel och cykelkorg fram. Långsam. Värdig. Med ergonomiskt styre och max tre växlar. Det här är 10-talet. Tanten är trendig. Åttiotalet är sedan länge glömt. VH1 sänder program om Samantha Fox och Kim Wilde med titeln "Where are they now?".


Råkar nämna cykeltanken förbigående över en tallrik kolhydratuppladdande bolognese.

Och nu... står det en sportig, lättmetallramshistoria med smala däck och minst hundra växlar i garaget. Utan cykelkorg.

-Ja, din mamma använder den ju inte så jag tänkte att det är bättre att du tar den, sa mannen som i sin iver att vinna över mig i cykel-träsket helt sonika har hämtat en i pappas-garage-i-stan.

(Varför det står en sån cykel där? Jo pappa tyckte att den var mycket fräckare än mammas Skeppshult och köpte den till henne i födelsedagspresent. Såklart).

-Jo, jag tänkte att vi kunde byta styret. Den blir ju mycket bättre med bockstyre.


Be careful what you wish for.



Regnbågsflaggor eller ej, här kommer receptet på Rosa Regnbågstårta.
Glad Midsommar till alla!

Rosa Regnbågstårta 1 tårta c:a 20 cm i diameter

Bottnar:
3 ägg
2½dl strösocker
1 tsk vaniljsocker (utan "vaniljprickar")
100g smör
1dl mjölk
3½dl vetemjöl
1 ½tsk bakpulver
1 nypa salt
Rivet skal av en citron
saft av ½ citron

rosa/röd pasta- eller karamellfärg

Sätt ugnen på 175grader. Vispa ägg, socker och vaniljpulver vitt och pösigt i en köksmaskin eller med elvisp. Smält smöret och häll i mjölken. Blanda smör/mjölkblandningen i äggvispet. Sätt maskinen på låg fart och häll försiktigt i vetemjöl, bakpulver och salt. Övermixa inte.
Tillsätt rivet citronskal och saft.

Dela upp smeten i 4 bunkar. Tillsätt rosa och röd pastafärg eller karamellfärg till smeten. Rör försiktigt då smeten är känslig. När du är nöjd med färgen, färga in ytterligare två skålar i ljusare nyanser. Lämna den sista skålen utan färg.

Grädda i formar som är c:a 20cm i diameter. Jag använde aluminiumformar, s.k "pajformar" som finns i flerpack i mataffären.

Grädda i ugnen till dess en provsticka kommer ut ren.
Låt svalna helt.

Mellanfyllning:
50g rumsvarmt smör
200g philadelphia naturell (original)
150g florsocker
1dl lemoncurd

varm aprikosmarmelad

Vispa smör och färskost med elvisp. Sikta i florsocker och mixa till en slät kräm. Tillsätt lemoncurd.

Montera tårtan genom att lägga den mest rosafärgade tårtbotten på ett fat. Skydda fatet genom att klippa till 4 rutor bakplåtspapper och lägg omlott runt tårtfatets kanter.
Pensla ovansidan av tårtbotten med varm aprikosmarmelad. Bred sedan mellanfyllning på tårtbotten.
Upprepa med botten 2 och 3. Den översta tårtbottnen skall penslas med aprikosmarmelad men behöver ingen mellanfyllning.

Täck sedan hela tårtan med resterande mellanfyllning. Försök att få till ett tunt, tunt lager över toppen och runt tårtans kanter.

Täck med plastfolie och låt vila i kylskåp över natten.

Frosting:
250g rumsvarmt smör
250g florsocker
2dl marshmallow fluff eller 1 påse lätt micrade marshmallows
ev. 1 msk mjölk

Vispa smöret vitt med elvisp. Sikta i florsocker och vispa till en slät kräm. Mixa till sist i marshmallows och mjölk om det behövs.

Täck tårtan med ett lager frosting. Var särskilt noga med toppen av tårtan. Lagret med mellanfyllning gör att tårtan inte släpper "smulor".

Sätt en slät rundtyll i en spritspåse och fyll påsen med resterande frosting.


Sprita fem enkronorstora knappar i en lodrät rad på tårtan.

Uräkta oskärpan.

Använd en sked eller en liten tårtpalett för att "dra" ut frostingen åt höger.

Återigen. Oskärpan.

Fortsätt runt hela tårtan. Avsluta med en rak linje "frostingknappar". Låt den raden bli baksidan på tårtan.

Ta försiktigt bort bakplåtspappret som skyddar tårtfatet.

Dekorera med jordgubbar.

Knäckiga chokladsnitt

Knäckiga chokladsnitt

Let´s talk about clothes.

I mina unga dagar sommarjobbade jag på ett lekland. Det hela var så familjärt och idylliskt som man någonsin kan tänka sig. Parken förestods av en clown och hans fru. Clownen fixade med det mesta i parken och spelade clownföreställningar för de besökande familjerna. Frun ordnade med ansiktsmålning, såpbubblor och matservering. Allt var färgglatt och hemtrevligt. Jag körde tåg (på en uråldrig räls), pariserhjul (med hjälp av zinkplattor och ett kar med saltvatten - hjälp) och soptunnor (tricket är att fånga upp dem i farten med ena handen när man cyklar förbi).
En dag hade den snälla frun varit på en marknad. Där hade hon hittat fina flaggor i regnbågens alla färger. Regnbågsfärgerna skulle passa bra in i vår fina familjepark, tänkte frun och köpte hela lagret. Morgonen därefter hade samtliga flaggor i parken bytts ut mot de färgglada, randiga flaggorna.
I clownkretsar är det kutym att ens clownalias har samma namn som man själv.

Tänk clownen Manne.

I vårt fall hette förståndar-mannen Gay. Så på anslagstavlan står det följdaktligen:

"Kl 15.00  -  Kom och lek med Clownen Gay"
Skylten är inramad av två stolta, färggranna flaggor i regnbågens färger.

Klädkod för feriearbetarna? Stentvättad jeansväst såklart.



Några år senare hade jag lämnat min jeansväst därhän och istället landat en prestigefylld praktikplats på en amerikansk investmentbank.
Säkerheten var rigorös. Vakter stod i varenda hörn på det gigantiska kontorslandskapet bestående av grå cubicles. Det ryktades att hela byggnaden var stor som en amerikansk fotbollsplan. För att alla kontorsråttor skulle hitta fram var ytan på sedvanligt amerikanskt manér indelad i "blocks" och "units". I gångarna rörde sig postroboten, på vilken man kunde lasta på kuvert, och som sedan med ett högjutt beeeep stannade utanför din unit när du hade försändelser att hämta.
Jag hade fått jobbet för att hjälpa till med offshore accounts. Med offshore menades i detta fall Schweiz, och jag hade fått den äran att för att min studievägledare hade sagt åt firman att jag var "därifrån". Ja, Schweiz alltså.
Arbetsuniformen var kostym, vit skjorta och slips för herrar. Dräkt och vit skjorta för damer. Inte för att någon någonsin såg oss. Vi satt ju instängda innanför säkerhetskontrollerna allihop och dit kom minsann inga kunder. Min praktik skedde på sommaren. I 40-gradig värme. En dag, när jag kom till kontorsfängelset lokalen klädd som vanligt i byxor, kavaj och välstruken skjorta. Till detta hade jag ett par nyinförskaffade Steve Madden mules. Steve Madden är en snubbe som designar skor. Mules är såna där skor som har stängd tå, men är öppna i hälen. Dock saknar de band runt hälen, så man får går runt och spänna fötterna på ett mystiskt sätt hela dagarna för att undvika att tappa skorna. Modet kan inte ha tur jämt.

Knappt hade jag hunnit innanför grindarna innan en man kom fram till mig och knackade mig myndigt på axeln.
-"You can't go in there, miss".
Varför-inte-det-nu-då, hinner jag tänka innan mannen pekar på mina skor.
Jag tittar också på skorna, konstaterar att de har stängd tå, helt i enligt föreskrifterna, och ser förvirrat upp på kostym-mannen framför mig.
-"There are emergency nylons in the women's restrooms säger mannen och pekar mig åt damtoan. Japp. Felet låg i strumporna. Eller snarare bristen på. För det går ju inte för sig att postroboten skulle kunna få se icke nylonbeklädda hälar kika fram under byxbenen, där jag satt i min grå kontorslåda. Även om det är 35 grader varmt.

Hur det gick med praktiken? Eftersom det var mitt i sommaren hade alla mina "landsmän" i Schweiz gått på semester.



Många år senare hittar jag mig själv på ett svenskt, "ingenjörstätt" bolag.
Min arbetsplats är strikt, värnar om säkerhet och därför finns det koder för allt. Passerkortskoder, doskoder, tidsskrivningskoder och omöjliga datakoder som gör att ingen nånsin kan vara helt säker på att datorn/skrivaren/telefonen kommer att fungera när du bäst behöver den. Det finns code-of-conduct dokument, miljöpolicys, säkerhetskulturprogram och instruktioner för vem som ska plocka ur diskmaskinen.

Men ingenstans i ledningssystemet hittar jag anvisningen för klädkod.
Detta har resulterat i ett vakum, ett svart hål i instruktionsfloran och ett icke-reglerat område där var och en följdaktligen måste -hujedamej- välja sina egna kläder.

Regelefterlevande, matematiskt högststående ingenjörer får därför förlita sig till icke kalibrerade, ej validerade metoder för klädval. I folkmun kallat Dressman.

Detta norska monster har satt klorna i algoritmen för arbetsklädsel, och när temperaturen överstigit frostvarning, skickar ut männen till arbetsplatsen iförda hawaiiskjorta, trekvartslånga shorts och sandaler. Kompletta med strumpor i vit tubmodell.

Eftersom Dressmans  klädalgoritm, sommar eller vintertid, ej är anpassad för användande på seriösa, elproducerande företag har följande följdfel kunnat konstateras:

-Förvirring hos koreanska företagsgäster, som iklädda svart kostym möts av sin svenska motpart, iförd pullover och Birkenstock. När de sedan tas till den lokala "kinesen" för affärslunch blir kulturkrocken total.

-Förväxling hos svenska medier där miljöaktivisten och företagets representant båda är iförda rutig schal med bollfrans.

-Förfäran hos företagets anställda när chefen dyker upp iklädd skjorta och slips. Alla vet att detta betyder "besök av företagets högsta VD" eller "Uppdrag Granskning står utanför portarna".


För allas trevnad tycker jag, vän av ordning, att vi ska reda ut det här.
Ta kontrollen över kläderna och rätta upp instruktionsfloran.

Jag föreslår därför att vi återgår till den universella uniformen för en ingenjör. Den där inget kan gå fel, ingen känner sig utanför och pinsamma kläd-bloopers blir ett minne blott.
Jag utnämner följdaktligen nedanstående klädkod som allestädes härskande på min arbetplats:

Vintertid: Svarta skor, svarta byxor och blå skjorta.
Sommartid: Svarta skor, svarta byxor och blå skjorta. Med uppkavlade ärmar.

När ni alla anammat detta lovar jag att bjuda på fika.

Kanske kan de här passa:

Knäckiga chokladsnitt c:a 24 st

100 gram rumsvarmt smör
1 dl socker
2 msk ljus sirap

2 dl vetemjöl
3 msk kakao (2 om du använder ekologisk kakao - den är mycket kraftigare i smaken)
1 tsk vaniljsocker
½ tsk bikarbonat

Vispa smör, socker och sirap vitt och pösigt med elvisp.

Sikta ner mjöl, kakao, vaniljsocker och bikarbonat i smeten.

Blanda allt till en deg och rulla ut den i två längder. Lägg bakplåtspapper på plåten. Längderna ska bli ungefär lika långa som plåten. Platta ut degrullarna med handflatan och ställ in plåten i ugnen.Grädda mitt i ugnen på 175 grader i 15-20 minuter. Håll koll på kakorna. De bränns lätt, och det är lite svårt att se eftersom degen är mörk.

Ta ut plåten och skär sneda snittar medan degen fortfarande är varm. Låt svalna helt.

Perfekt att ha i frysen till somriga picnicar.