Stämpla på blockljus

Stämpla på blockljus

Jag ser dåligt. Det har jag nog alltid gjort.

När jag i femte klass fick gå till skolsköterskan för att titta på bokstavstavlan insåg hon snabbt att jag i-princip-inte-såg-nånting.

-Men hur ser du vad fröken skriver på tavlan, lilla vän? Frågade skolsyster bekymrat.

Jag hade ingen fröken, utan magister Sigurd (som såg ut som en snäll getabock) och att man faktiskt skulle behöva läsa det han skrivit på tavlan hade aldrig slagit mig in. Han sa ju alltid vad han skrev. Så det var ju bara att lyssna!

Sen fick jag snällt åka till stan och välja ut ett par glasögon. Valet föll på ett par i guldmetall, i en form av uppochnervända trianglar med rundade hörn, typ. Färgen var ljusblå, med små färgskvätt av lila.

Oerhört snyggt. Året var 1990.

När jag gick till skolan nästa dag kom jag försent. Och jag kom aldrig försent. Men jag hade fastnat på vägen och var helt fascinerad. Av träd. Och att träd inte såg ut som på barnteckningar. Ja en grön fluffig cirkel med ett brunt streck längst ner. Träden hade blad. I olika nyanser. Som man kunde urskilja.

Synen, och synen, var fantastisk.

När den initiala glädjen över att kunna se saker hade lagt sig, hatade jag mina glasögon.

Med glasögon är du per automatik töntig. Du ser inget i simhallen. Vem vill gå på högstadiedisco i glasögon? Eller till stranden? Utan solglasögon, men väl med ett par glajjor fastnaglade på näsan.

I många år hatade jag mina glasögon. De var i vägen och var obeskrivligt töntiga. Särskilt när min kära pappa kom på den briljanta idén att beställa glasögon som automatiskt färgades mörka i solljus till mig.

Det innebar alltid att jag såg ut som om jag hade vanliga glasögon med caféglas på mig inomhus. Minus coolhetsfaktorn. Och det faktum att det var tio år före dess caféglas ens var uppfunna.

Att vara före sin tid är aldrig coolt.

När läger-fröken första dagen på sommarkollot frågade om jag var synskadad var måttet rågat.

Snart efter den händelsen såg dessa glasögon evigt mörker. Utan en endaste strimma soljus.

Allteftersom åren gått har jag tänkt allt mindre på mitt synfel. Andra saker har tagit fokus. Som att håret ändrar färg. Mystiska horisontella ränder i pannan. Andra, ännu mer mystiska ränder i mungiporna. Att klädrena krymper varje gång de hängs in i garderoben.

Och under det kalla, hårda ljuset av badrumsbelysningen är jag plötsligt glad för mitt synfel. Jag slipper ju se skiten. Och syns det inte, finns det inte. Det vet ju alla.

Nåt som garanterat lyser upp både din egen och andras vardag, åtminstone litegrann är ljus. Särskilt ljus som du själv har dekorerat. Här kommer ett litet tips på hur man själv kan ”stämpla” fina motiv på blockljus.

Stämpla på blockljus

Du behöver:

Blockljus av god kvalitet (IKEAs fungerar väldigt bra)

Vitt silkespapper

Stämpeldyna i valfri färg (jag använder Versa Color som kan köpas i hobbyaffärer, och som inte flyter ut när man stämplar på silkespappret)

Scrapbookingstämpel (antingen en som är monterad på träkloss, eller som här, en EZ-monterad stämpel som man fäster på en akrylkloss)

Papperssax

Värmepistol för embossing (finns i hobbyaffären. Det går inte med vanlig hårtork tyvärr)

Bakplåtspapper

Lägg silkespappret på ett plant underlag. Färga in stämpeln med stämpeldynan. Gör ett provtryck på vanligt papper några gånger för att se hur trycket blir.

Stämpla sedan på silkespappret. Klipp ut motivet. Lämna c:a 2mm runt om.

Placera motivet på ljuset. Lägg bakplåtspappret runt hela ljuset och ta ett stadigt tag i det på "baksidan" av ljuset. Detta fyller två syften. Dels att du håller motivet på plats, och dels att du slipper bränna dig på värmen från värmepistolen.

Med ett fast tag i bakplåtspappret, värm försiktigt in silkespappret i ljuset. Var försiktig. Värmer du för mycket smälter ljuset och det blir fula märken. Se hela tiden till att bakplåtspappret ligger helt slätt mot ljuset.

Ta bort bakplåtspappret och se om silkespappret ser ut att helt ha "smält in" i ljuset. Lägg på bakplåtspappret igen och värm på de ställen där du fortfarande kan se silkespappret.

Klart.

Det är väldigt enkelt, men det tar några gånger innan man har fått in tekniken, så misströsta inte om det inte blir perfekt första gången. Jag har tränat en del ;)

Mums mums cupcakes

Nu är det en månad kvar till julafton. Och ur led är tiden.

Mina tomatplantor vill inte dö.

Ja, inte för att jag aktivt brukar önskar livet ur saker som lever eller så, men nu är det faktiskt dags för advent, och då är det liiiite sent att börja producera alla de där fina röda frukterna som jag i min enfald drömde om att plocka i somras. Men så tänker minsann inte mina plantor. De tänker att julen är ju röd - alltså passar tomater alldeles ypperligt.

Vad de inte tänker är att alla mina fönsterbräden är fullständigt belamrade med zinkbaljor fulla med flera meter långa rangliga j*kla tomatplantor. Som fäller blad. Och drar till sig allsköns ohyra.
Googla "vita flygare" ska ni få se.

Och, här kommer kruxet, producerar ansenliga mängder söta, röda körsbärstomater.

För se, om plantorna bara hade uppfört sig allmänt illa hade de varit väck för länge sen.
Men man kan ju inte slänga ut växter som producerar mat. Eller?

Tomaternas vara eller icke vara hade gäckat mig i flera veckor dagar en stund när Herrn i huset utbrister:
-Idag ska vi tvätta fönstren!
Nu får du flytta bort alla de där fula växterna som tar upp hela vardagsrummet. Jag begriper inte varför du envisas med dem varje år. Tomater är ju inte ens gott!

Ja. Då var det bestämt. För det blir då aldrig alltid som Hih har sagt.
Och om han säger det är det inte jag som har dödat plantorna. Jag agerade bara på order. Sådetså.

Tomatriset förpassas till ättestupan, ja vår slänt för trädgårdsavfall alltså, och kvar blir rena fönster och en massa omogna, gröna tomater.

Tomaterna läggs ordentligt i en skål i fönstret, för att där mogna i novembersolendimman.

Några dagar senare går jag förbi skålen för att se om de små stackarna lyckats sno åt sig nåt solljus.
Och tycker mig märka att de är oväntat få.

-Duuuu? Ropar jag till Hih som sitter på övervåningen och vrider lite på en förstärkare.
Har du ätit tomaterna i fönstret?

Inget svar. Jag vet att jag inte får störa när det pågår saker som har med gitarrer att
göra. Men det har inte hindrat mig de senaste fem åren eller så.

Jag testar igen.
-Har du ätit tomaterna i fönstret undrar jag????

Det hörs en suck från våningen ovanför.
-Va?? Vad pratar du om? Nu stör du mig igen.

-Ja, men tomaterna? Har du ätit av dem? De verkar vara så få?

-Nej, svarar Hih, med en resignerad suck. Jag gillar inte tomater vet du väl. Stör mig inte nu.

Nähä. Tomaterna lämnas åt sitt öde.

Nästa dag när jag passerar förbi skålen med tomater är den tom. Tom. Som i inte en endaste stackars tomat ligger i skålen.

Nu anar jag ugglor i mossen och tomtar på loftet. Antingen har Hih en omedveten faiblesse för att äta tomater ur skålar och ljuga om det. Eller.....

....så har vi haft besök av en tomattjuv!!!

Jag ropar resolut på Hih och ger mig inte förrän han kommer och inspekterar den tomma skålen.
-Titta här. Den är alldeles tom, utbrister jag och kastar mig handlöst in i diverse konspirationsteorier om allt från tomatianer till makens eventuella nattliga sömngångarepisoder.

-Men du får väl vara lite mer ordentlig, suckar Hih och pekar på tomater som ligger i kökets alla hörn. 

-Jag har inte lagt dem där utbrister jag och slänger mig genast på golvet för att undersöka de bortsprungna grönsakerna.

Och det är då jag ser det. Inte fötterna på tomaterna som jag halft om halft förväntat mig att de odlat, utan de små, små skaldelarna som ligger jämte.

Möss.

Möss. Som har snott mina tomater. Som har klättrat upp på fönsterbrädan. Dribblat ner tomaterna från en skål, ner på golvet och in i alla hörn.

Zlatan, släng dig i väggen.

Efter några sekunders beundran för de läskiga små gnagarna inser jag att jag har oväntat besök. Som minsann inte ska få nåt Gevalia. Eller någon annan matvara heller för den delen.

Hysterisk städning tar vid. Allt som ev. kan tänkas attrahera en mus "säkras" i tättslutande burkar, skåp och lådor.

Kommer ni ihåg det där jag sa om att jag inte gillar att döda levande ting.
Jag bara skojade. Mina tomater ger man sig inte på ostraffat.

Nu är det krig.
Fällor införskaffas. Hih riggar dem med superstark chilipeppar.
Jag inser att det not likely kommer att generera några fångster och byter ut det mot bacon.

Glad i hågen kryssar jag runt fällorna som nu står uppställda över hela golvytan och går och lägger mig i förvissning om att imorgon kommer problemet vara ur världen.

Morgonen efter, som ett barn på julafton, smyger jag mig upp för att vittja fällorna.
Baconet är borta. Och fällorna är tomma.

Jag svär högljutt och väcker Hih tyst för mig själv och gör mig istället iordning för jobbet.

Det är när jag ska sätta på mig skon jag upptäcker det.
Den alldeles nya stöveln har ett stort hål i sulan.

Och längst fram i tån ligger det en bit bacon.

Mössens julafton kom tidigt iår.

Dessa cupcakes har gäckat mig ett bra tag. Jag har varit livrädd för att "toppen" skulle ramla av när jag doppade dem i choklad. Min rädsla var obefogad. Följ mina instruktioner så kommer du också att lyckas.

Mums Mums Cupcakes

1 ½dl socker
1 ½dl ljust muscovadosocker
1 ½dl vetemjöl
3msk kakao
1 tsk vaniljsocker
2 tsk bakpulver


150g smör, smält
2 ägg, vispade
1 ½dl kokande vatten

Om du har tid. Börja med att låta äggvitan och sockret stå i rumstemperatur någon timme. Rör ibland. På så sätt smälter en del av sockret redan innan värmningen börjar. Om inte går det bra att följa receptet enligt nedan. 


Klä en muffinsplåt med muffinsformar och sätt ugnen på 175 grader.
Sikta och rör ihop alla torra ingredienser. Rör ner det smälta smöret. Sedan de vispade äggen och sist det heta vattnet.
Smeten blir rinnande. Häll smeten i formarna och grädda till dess en provsticka kommer ut ren.

Låt svalna helt.

Mums mums topping

4 äggvitor
3dl strösocker
2tsk citronsaft

4 äggvitor
3dl socker
2 tsk citronsaft

200g mörk choklad
2msk mat-eller rapsolja

Förbered genom att ta fram stället till din elvisp, en Kitchen Aid el likn.
Separera äggvitorna och lägg dem i en värmetålig bunke över vattenbad. Häll i sockret och citronen och rör kontinuerligt över vattenbadet till alla sockerkristaller har löst sig. OBS. Se till att alla kristaller verkligen löses upp, annars kommer marängen att bli grynig.

Vispa sedan förhand till en luftig maräng. När det blir tydliga spår efter vispen i smeten ska blandningen vara 65 grader.
Om du inte har en termometer gör det ingenting. Värm bara försiktigt med hjälp av vattenbadet och vispa så till dess blandningen har blivit en luftig maräng. Då är den klar.
Häll över marängen i bunken som passar elvispen och vispa på hög hastighet till dess att skålen har svalnat helt.
Det tar ett tag, det är därför det är bra med en elvisp med stativ.

För över marängen till en spritspåse med rund tyll, eller klipp ett hål i påsen så den får en öppning som är c:a 1,2cm i diameter.

Spritsa marängen i toppig form på cupcaken.

Ställ in i  kylen i c:a 15 min.

Förbered chokladen under tiden.


Hacka chokladen och värm den försiktigt över vattenbad med oljan.
Häll över den smälta chokladen i en mugg.

Doppa försiktigt men bestämt varje cupcake i choklad så att marängen blir helt täckt. Om du missar nånstans, går det bra att pensla på, eller fylla i efteråt.

Låt svalna helt.
Imponera på dina vänner med dessa snygga, men ganska söta cupcakes.

Äpple- och kaneltårta med saltad karamell

Äpple- och kaneltårta med saltad karamell

Det här är en saga om en man. Som hävdade med stor bestämdhet att ingen kvinna någonsin skulle förändra honom. Och kanske litegrann om kvinnlig list. Men bara lite.

Important disclousure: All characters appearing in this text are fictitious. Any resemblance to real persons is purely coincidental.

Really.

I mean it.


Året är 2004. En svenska i excil tar sitt pick och pack samt 243 198 132 par skor och flyttar tillbaka över Atlanten igen.
Hon märker till sin fasa när hon trycker packar ner sina paltor i pappas atlantfararväska att: Skorna inte får plats!!

Efter en panikattack stunds eftertanke packar hon ner de finaste paren i resväskan, lägger de flesta andra i kartonger, bär iväg dem till närmsta postkontor och skickar dem helt sonika till sig själv på andra sidan sjön. Till slut fyller hon en (alldeles för stor) carry-on med de sista klapprande skodonen och beger sig till flygplatsen.
Väl där väljer hon med omsorg den incheckningskö med en manlig flygvärd bakom disken.

Varför?

Alla vet väl att:
1) Män är lättare att charma
2) Denna man är flygvärd(inna). Chansen stor är att han gillar skor. Duh.

Skor och ägarinna tar sig hem till mörka Sverige igen och skorna får ett nytt hem.
De får återigen se dagens ljus på ett större företag i ägarinnans nya hemstad.

Det är nu 2006 och de män som arbetar på hennes nya arbetsplats har aldrig sett högklackade skor förut. Skorna och dess ägarinna väcker stor uppmärksamhet när de klapprar runt i korridorerna bland de andra medarbetarnas fotriktiga Birkenstock och Eccoskor.
Skorna styr sedan sin ägare mot en trevlig ungkarl i sina bästa år, som hasar runt på jobbet i sina ESD-tofflor. Mannen är trevlig på alla sätt och tycke uppstår.
Enda smolket i bägaren är mannens skor.

Han har bara ett par.

Ett par.

Du läste rätt.

Ett endaste litet (nåja storlek 45) par skor.

Och de är fula.

Och uttjänta.

Sa jag fula?

Fula. På allvar.

Flickan i berättelsen försöker på alla sätt övertyga mannen att det är dags (no shit!!!) att investera i ett par nya skor.

Hon kanske till och med sa att riktiga män alltid definieras av
1) Sina skor
2) Sin klocka
3) Sin bil

Mannen var obeveklig. Skorna var minsann inte sönder. (Man kan faktiskt knyta ihop skosnören som har gått sönder igen. Det är ju det man gör. Knyter skosnören alltså). Och förresten var de snygga. Sådetså.

Flickan byter taktik. Hon ger sig ut på stan i jakt på nya skor att komplettera med.
Inga faller mannen i smaken. Inte. Ett. Enda. Par. I. Hela. Göteborg.

Flickan ser återigen över sin strategi och grupperar om.
Hon kan ju inte ge upp. Och hon vet ju att hon har rätt.
Om hon inte kan få mannen att se att skorna endast förtjänar en plats på en rekorderlig soptipp så kan hon kanske byta ut dem?
Sagt och gjort. Flickan beger sig till Stockholm och letar hela Drottninggatan upp och ner.
Tillslut hittar hon dem.

Skorna.

I en rea-hög ligger ett par likadana skor.

Hon tar med sig skorna hem och presenterar dem för mannen.
Eftersom han har gjort gällande att det är det finaste par skor som finns redan tidigare kan han ju inte neka henne att använda dessa istället. De är ju likadana. (Nej, detta kallas inte kvinnlig list, utan logik).

Mannen går motvilligt med på att börja använda de nya skorna.
Men inte slänga de gamla.
Varför det? De är ju fortfarande utmärkta att gå med. (Andas in. Andas ut).

Åren går.

Flickan pekar alltid ut andra män som bär fina skor.
Mannen skaffar sig en blank, fin klocka.
Och bilar ångrar flickan att hon ens nämnt. Vissa saker är bättre att hålla tyst om. (Tänk på att det här är en sedelärande berättelse. BERÄTTA INTE OM BILARNA)!!!

Fler och fler par skor letar sig in i det gemensamma hemmet.
Tillslut tar mannens skor upp en hel garderob.

Flickan anar att trägen vinner när de tillsammans tillsammans tillbringar flera timmar i skoaffärer för att hitta de perfekta lagom bruna höstbootsen och sedan kör 15 mil till en affär som har rätt storlek.

Och när mannen en dag ser på TV och utbrister: -Varför har han så fula skor på sig? I TV!! vet hon att hon nått sitt mål. Mannen är omvänd.

Och därför kommer han säkerligen inte att bli arg på henne för att hon råkat köpa 5 3 par nya skor i helgen.



Om han mot förmodan skulle tycka illa vara tänker iallafall den här flickan muta honom med tårta. Närmare bestämt en trevlig höstkreation.
Den kanske inte ser mycket ut för världen (jäkla karamell). Men den är god. Jättegod.

Faktiskt.

Äpple- och kaneltårta med saltad karamell
Denna tårtbotten är bakad med "glasmetoden". Den återfinns lite överallt på internet, men här är måtten jag brukar använda.
Ett mycket enkelt sätt att alltid få perfekta bottnar.
Bestäm vilken storlek på tårta (och hur många bottnar) du vill ha. Jag har gjort min tårta 15cm i diameter och använt fyra delar. Till det använde jag 4 ägg. Se tabell nedan:

2 ägg + 1tsk bakpulver
3 ägg + 1tsk bakpulver
4 ägg + 1½tsk bakpulver
5 ägg + 1½tsk bakpulver
6 ägg + 2tsk bakpulver
osv.

Ta fram tre stora glas av samma sort.
Knäck äggen i det första. Fyll sedan det andra med strösocker till samma höjd som sockret. Fyll det tredje glaset med 1/3 potatismjöl och 2/3 vetemjöl till samma nivå som äggen och sockret. Se bild.
För chokladbotten, ta 1/3 potatismjöl, 1/3 vetemjöl och 1/3 kakao.
Byt ut vetemjölet mot glutenfrimix om du vill göra tårtan glutenfri. Ta då något mer av mixen än du hade tagit vetemjöl.

I den här smeten tillsatte jag även ½msk kardemumma i smeten.

Vispa ägg och socker luftigt. Tänk på att äggen ska vara rumsvarma.
Sikta mjöl/potatismjöl och bakpulver och vänd försiktigt ner i smeten. Övermixa inte.

Grädda i 175 grader i metallfolieformar (så kallade pajformar) som du hittar i din vanliga mataffär, lika många som det antal lager du vill att din tårta ska ha.
Detta är enklare än att grädda i springform för du slipper skära lager i tårtbotten.

Testa med provsticka om bottnarna är klara.

Låt bottnarna svalna helt och lossa dem sedan från formarna.

Äppel och kanelkompott
2 äpplen, skalade och skurna i tärningar
2tsk kanel
½tsk kardemumma
1msk råsocker
1dl vatten

Lägg alla ingredienser i en kastrull och låt sjuda till du fått en slät kräm med bra konsistens. Blir krämen för tjock kan du tillsätta ytterligare lite vatten. Låt svalna.

Montera tårtan:
Dela krämen i tårtans delar minus en (dvs i tre delar om du har fyra bottnar) och bred krämen över nedersta bottnen.
Upprepa till dess alla bottnar är monterade. Låt tårtan stå i kylskåp medan du förbereder smörkräm att spackla tårtan med.

Smörkräm till "spackel"
100g rumsvarmt smör
1½dl siktat florsocker
1msk grädde eller mjölk

Vispa smöret till dess det blivit vitt, c:a 15 min med en Kitchen Aid el. liknande eller 20min med handhållen elvisp.
Tillsätt florsocker och låt det hela gå ihop till en kräm. Tillsätt sedan grädde så att krämen får en konsistens som är lätt att breda på tårtan.

Bred ett tunt lager smörkräm på toppen och  runt hela tårtan.
Detta görs för att tårtan inte ska smula när frostingen ska bredas på senare.

Täck tårtan ordentligt med plastfolie och ställ i kylen minst över natten, gärna två dygn innan den ska ätas.
Om tårtan är lite sned kan detta justeras med hjälp av plasfolie. Vira tårtan hårt med folie och forma den till önskad form.

Saltad karamell
1 burk sötad kondeserad mjölk (finns i bakhyllan i mataffären, jag använder märket Rainbow, men det finns flera)
havssalt eller bordssalt efter smak (c:a 1msk)

Saltad karamell

Lägg burken (oöppnad) i en stor kastrull med vatten. Se till att burken alltid är helt täckt med vatten. Koka burken i vattnet i 2 timmar. Ju längre tid du kokar ju fastare blir karamellen. (Jag kokade min i 1 ½ timme och det räckte inte riktigt).
Ta upp burken och låt den svalna i kylskåp.

Öppna burken, smula saltet och rör ner det. Börja med lite och smaka dig fram. Saltet ska kännas, men inte helt ta överhanden.

Frosting
300g färskost av philadelphiatyp
1½dl vispgrädde
1dl florsocker

Vispa vispgrädden och sikta ner florsocker. Blanda.
Vispa snabbt kylskåpskall färskost och blanda sedan med vispgrädden. Smaka av. Tillsätt ev. mer socker.

Bred krämen över tårtan efter eget tycke och smak. Fluffigt eller slätt spelar ingen roll. Använd all frosting.
För att få en fin, slät yta, spola paletten i hett vatten och torka av den på en handduk med jämna mellanrum.

Ringla karamell över. Om du vill hälla över karamellen, se till att den är helt kall och tjockare än min.
Katastrof för mig, gör inte om min miss ;)

Karamell som inte vill ligga still. Eller snyggt. 

Servera resterande karamell brevid.

Tårtan håller 4-5 dagar i kylskåp och blir bara godare ju längre den står.

Födelsedagstårta

Födelsedagstårta med vaniljkräm och blåbärskompott.

Kommer ni ihåg Pixiböckerna?

En Pixiebok var en liten, tunn häftad sagobok som smarta ICA-handlare hade i små korgar vid kassan, och som mammor kunde muta sina skrikande, hungriga och klängiga belöna sina söta och väluppfostrade barn med när de handlat klart.

Hemma hos oss hade vi många Pixieböcker.

En av dem hette Tant Theas Tårta.
Den handlade om en Tant, som hette Thea och som gick till affären för att köpa ingredienser till en tårta. Sedan gick hon hem och bakade tårtan. Den blev väldigt fin. Thea satte ljus i tårtan. Sedan skar hon sig en bit och åt upp den. I sin ensamhet.

Det var nämligen Theas födelsedag.

Tant Thea fyllde 33.

Mamma, som var ungefär ganska så exakt 33 år när boken införskaffades var inte nöjd. Hon förklarade bestämt att när man är 33 är man minnsan ingen Tant.

Nu råkar jag, med ålderns rätt, veta att hon hade rätt. När man fyller 33 är man då rakt ingen Tant. Sådetså.

När man är 33 är man fortfarande en ung, snygg, framgångsrik kvinna som tagit lärdom av sina misstag, men ännu inte fallit i sin mammas fotspår. Med andra ord: Underbart Nytänkande och Glamourös.

Jag gör överhuvudtaget inget Tantigt.

Alla vet ju att man ska byta baddräkt efter man har badat. Annars får man urinvägsinfektion.

Och hur många gånger har man inte behövt en papperspåse men inte haft nån? Så därför är det bra att spara på alla papperspåsar som kommer i ens väg. Man vet aldrig när man behöver dem nästa gång.

För att inte tala om Ziploc:s. De är gjorda av hållbar plast och man kan faktiskt frysa in bullar i dem fler än en gång. Diska bara ur dem emellan! Så dumt att slösa.

Pelagoner är fina blommor som passar i köksfönstret om somrarna.


Det är bra att kunna receptet på sockerkaka utantill, man vet aldrig när man behöver det!


Men man får vara på sin vakt för ICA har minsann chanserat. Om man inte tittar allra, allra längst bak i mjölkdisken så får man mellanmjölk med sig hem som går ut om två dagar. Och det finns väl ingen som dricker mjölk så fort? Och att slänga mat är både oekonomiskt och klimatosmart.


Och att gå på niobio en vardagskväll är faktiskt på tok försent! Tänk bara hur trött man kommer vara på kontoret dagen efter.


Att gå i skyhöga platåskor i vår kullerstensbelagda stad är faktiskt livsfarligt. Och det ser slampigt ut. Har inte dagens ungdom vett att klä på sig ordentligt?? Och hittar de verkligen inte rätt storlek på något plagg i affären?

Och var i sina små handväskor får de plats med paraplyet om jag får lov att fråga?



Någonstans slår det mig.
Det som aldrig skulle hända.
Tanten har gjort intåg i mitt liv.



I have become my mum.



Nånstans mellan pappersåtervinningen och vinbärsgelékoket har fokus skiftat och jag är med andra ord numera snarare: Trovärdig Allmänbildad Normal och Tråkig.


Men vad gör det. Jag sparar iallafall inte gammalt paketpapper, knycker nästan oanvända servetter från mina fikagäster för att använda dem som hushållspapper eller skriver vykort för att tacka för vykort....

...hmmm.


I likhet med Tant Thea bakade jag min egen trettiotreårstårta. Men jag slapp iallafall äta den alldeles själv. Be thankful for small mercies.

Födelsedagstårta med vaniljkräm och blåbärskompott
1 tårta 20cm i diameter

Vaniljbottnar:
3 ägg
2½dl strösocker
1 tsk vaniljpulver eller frön från en vaniljstång
100g smör
1dl mjölk
3½dl vetemjöl
1 ½tsk bakpulver
1 nypa salt
Rivet skal av en citron
Sätt ugnen på 175grader. Vispa ägg, socker och vaniljpulver vitt och pösigt i en köksmaskin eller med elvisp. Smält smöret och häll i mjölken. Blanda smör/mjölkblandningen i äggvispet. Tillsätt rivet citronskal. Vänd försiktigt i vetemjöl, bakpulver och salt med en slickepott. Övermixa inte.

Dela upp smeten i fyra aluminiumformar, 20cm i diameter. Se till att formarna är smorda och täckta med ströbröd eller mannagryn.

Grädda bottnarna i 175 grader till en provsticka kommer ut ren. Låt svalna helt.

Vaniljkräm:
2 äggulor
3 dl mjölk
3 msk socker
1 msk potatismjöl
1 vaniljstång eller 1 tsk vaniljpulver

Blanda samtliga ingredienser i en tjockbottnad kastrull och vispa ihop för hand. Dela vaniljstången på mitten och skrapa ur vaniljfröna. Tillsätt dem i krämen. Låt krämen sjuda på låg värme, under ständig vispning, till den tjocknar.
Undvik att bränna fast krämen i botten på kastrullen. Låt svalna.

Blåbärskompott:
2dl blåbär
1dl strösocker och 1 msk potatismjöl eller
1 dl syltsocker

Koka ihop blåbären med sockret och potatismjölet eller syltsockret till en fast sylt. Låt svalna.

Montera tårtan:
Lägg en botten på ett tårtfat. Bred över hälften av vaniljkrämen.
Lägg på ytterligare en botten. Bred på blåbärskompotten.
Upprepa med ytterligare ett lager vaniljkräm. Vänd den sista botten upp och ner ovanpå vaniljkrämen.

Klä tårtan i plastfolie. Dra åt folien hårt runt tårtan så den får en fin, jämn form. Sätt en tallrik ovanpå tårtan för att tynga ner den något. Låt stå i kylen över natten.

Nästa dag tar du ut tårtan och tar bort plastfolien.

Frosting:
3dl vispgrädde
1dl florsocker
150g färskost av philadelphiatyp (ej light)

Vispa osten till den blir mjuk och fluffig. Vispa grädden hårt i en annan bunke. Tillsätt florsocker och färskost och vispa till en fast kräm.

Bred ett tunt lager med frostingen över tårtan. Ställ in i kylen igen till dess tårtan är redo att dekoreras.

Bred sedan resterande frosting över tårtan.

Dekorera med ljus.

Rosa Regnbagstarta

När jag var liten var det höjden av coolhet att ha:

• Chockrosa baddräkt
• Freestyle
• Stentvättade jeans
• Cykel med bockstyre

En självlysande neonrosa baddräkt med högt skruna ben, djupt ringad rygg och ordet "CHOCK" på bröstet inhandlades till min rara mors stora förskräckelse.

En gul Sony Walkman med färgglada knappar fick jag och min syster snällt dela på, och på den spelades blandband till dess det rök ur batterierna.

Jeansen då? Eftersom vi var begåvade med en globetrottande pappa i konfektionsbranschen så dök ett par stentvättade jeans upp ganska tidigt. Så tidigt att ingen annan i den mindre orten på landet hade en aning om att de var coola.

Och följdaktligen inte jag heller.
Därför förkastade jag raskt de fula byxorna och skrek åt förklarade lugnt och sansat för min oförstående far att byxorna är töntiga! Du förstör mitt liv! jag minsann inte ville ha de där jeansen, oavsett om de kom från U.S.A eller ej.

Och sen när resten av klassen sent omsider skaffat stentvättade jeans var det försent. Jag kunde helt enkelt inte ändra mig (och därmed erkänna att mina föräldrar inte var omoderna stenåldersmänniskor födda helt utan koll, utan i själva verkat hade bättre koll på mode än jag) utan fick vackert fortsätta hävda att jeansen var fula.
Så om ni nån gång skulle komma över familjealbumet och undra varför den mörkhåriga tjejen alltid alltid alltid har ski-pants på sig vet ni nu svaret.

Jag är en envis typ. Och då har ni inte träffat min syster.


Det enda på listan som jag inte fick var bockstyre.
Utdömt som farligt, icke-barnvänligt och diverse andra epitet förvägrades jag detta ultimata bevis på moderiktighet.

Det försöktes med allehanda argument från de oroliga föräldrarnas sida, som alltid började med "det är farligt för att..." och fortsatte med ...ingen fotbroms... ....ringklockan får inte plats... ...dåliga växlar... ...fill-in-the-blank...

Det fortsattes med kompromisser. Varav den slutliga hette "måsvinge". Ett tillfälligt snedsteg i den tekniska utvecklingen som, (googla också mini disc och etanolbil) precis som bockstyret, var gjort av aluminiumrör och lindat med tennis-tejp, men där konstruktören hade lite otur när han på seminariet om framtidens cykel-trender trodde att styren kunde formas för att efterlikna alla typer av djur och bestämde sig för att dissa get-huvudet till förmån för fiskmåsen. Say no more.

Efter en sisådär 20-25 år (hjälp!!!) har jag iallafall gått vidare och lämnat 80-talet åt sitt öde.
Jag väjar vant förbi klädkedjornas ställ med neongula bodies och lämnar kavajerna-med-uppkavlade-ärmar åt den yngre generationen.

Trodde jag ja.

Alla i min omedelbara närhet har tydligen inte fått memot om att åttiotalet är över.


Jag finner mig i den smått surrealistiska situationen att min bättre hälft frågar mig saker jag aldrig trodde jag skulle få höra av en man. Än mindre min egen.

-Tror du den här tröjan är tillräckligt tajt?

-Jag har hört att Stefan på jobbet rakar sina ben. Vad tror du om det?

-Hur lång tid tar det att gå ner tio kilo?

Lägger du till uttryck som "Det är inte ett intresse, det är en livsstil" så kan man tro att mannen i mitt liv kanske borde haft sommarjobbet i parken med de färgglada flaggorna i mitt ställe.


Han har blivit med cykel.



Han, och en hel generation män med minnen från 80-talet med honom.

Cykling är den nya stora trenden.

Bockstyret är tillbaka. Fälgar till cykel snarare än Porsche är den nya handelsvaran för medvetna män i karriären.

Glöm Ferrari, jaktstuga och Nimbus. Cykling är this year's black.

Överallt dyker de upp, spandex-rumporna med gelförstärkning. De cyklar till jobbet. Internetshoppar på Tricot-express och jämför sin snittfart, klättringshöjd-över-havet och sluttid på Vätternrundan med varandra på internetforum.

De har fått ett namn. MAMILs. Middle Aged Men In Lycra.

Medan vi andra har insett att åldern tagit ut sin rätt och därför numera bär figurformande Spanx under en trevlig, luftig tunika gör dessa herrar tvärtom. Utan förskräckelse ikläds ölmagar och gravitationspåverkade gluteus maximus ett tajt fodral av funktionsmaterial.

Klungor av trampande herrar breder ut sig över landsvägarna och skrämmer slag på intet-ont-anande tjejer i svarta cabrioleter.

Men. Genom att blunda med öronen lyckas jag ändå fortsätta med livet i en något-sånär normal form.
Och när sommaren nu kanske är här några dagar iallafall har jag funderat på att själv skaffa mig en cykel. Ja, så att jag kan trampa till affären - och när jag kommit på att det är jobbigt, iallafall göra en DIY och anlägga en snygg plantering i cykelkorgen.

Jag drömmer om en fin, svart tant-cykel med bred sadel och cykelkorg fram. Långsam. Värdig. Med ergonomiskt styre och max tre växlar. Det här är 10-talet. Tanten är trendig. Åttiotalet är sedan länge glömt. VH1 sänder program om Samantha Fox och Kim Wilde med titeln "Where are they now?".


Råkar nämna cykeltanken förbigående över en tallrik kolhydratuppladdande bolognese.

Och nu... står det en sportig, lättmetallramshistoria med smala däck och minst hundra växlar i garaget. Utan cykelkorg.

-Ja, din mamma använder den ju inte så jag tänkte att det är bättre att du tar den, sa mannen som i sin iver att vinna över mig i cykel-träsket helt sonika har hämtat en i pappas-garage-i-stan.

(Varför det står en sån cykel där? Jo pappa tyckte att den var mycket fräckare än mammas Skeppshult och köpte den till henne i födelsedagspresent. Såklart).

-Jo, jag tänkte att vi kunde byta styret. Den blir ju mycket bättre med bockstyre.


Be careful what you wish for.



Regnbågsflaggor eller ej, här kommer receptet på Rosa Regnbågstårta.
Glad Midsommar till alla!

Rosa Regnbågstårta 1 tårta c:a 20 cm i diameter

Bottnar:
3 ägg
2½dl strösocker
1 tsk vaniljsocker (utan "vaniljprickar")
100g smör
1dl mjölk
3½dl vetemjöl
1 ½tsk bakpulver
1 nypa salt
Rivet skal av en citron
saft av ½ citron

rosa/röd pasta- eller karamellfärg

Sätt ugnen på 175grader. Vispa ägg, socker och vaniljpulver vitt och pösigt i en köksmaskin eller med elvisp. Smält smöret och häll i mjölken. Blanda smör/mjölkblandningen i äggvispet. Sätt maskinen på låg fart och häll försiktigt i vetemjöl, bakpulver och salt. Övermixa inte.
Tillsätt rivet citronskal och saft.

Dela upp smeten i 4 bunkar. Tillsätt rosa och röd pastafärg eller karamellfärg till smeten. Rör försiktigt då smeten är känslig. När du är nöjd med färgen, färga in ytterligare två skålar i ljusare nyanser. Lämna den sista skålen utan färg.

Grädda i formar som är c:a 20cm i diameter. Jag använde aluminiumformar, s.k "pajformar" som finns i flerpack i mataffären.

Grädda i ugnen till dess en provsticka kommer ut ren.
Låt svalna helt.

Mellanfyllning:
50g rumsvarmt smör
200g philadelphia naturell (original)
150g florsocker
1dl lemoncurd

varm aprikosmarmelad

Vispa smör och färskost med elvisp. Sikta i florsocker och mixa till en slät kräm. Tillsätt lemoncurd.

Montera tårtan genom att lägga den mest rosafärgade tårtbotten på ett fat. Skydda fatet genom att klippa till 4 rutor bakplåtspapper och lägg omlott runt tårtfatets kanter.
Pensla ovansidan av tårtbotten med varm aprikosmarmelad. Bred sedan mellanfyllning på tårtbotten.
Upprepa med botten 2 och 3. Den översta tårtbottnen skall penslas med aprikosmarmelad men behöver ingen mellanfyllning.

Täck sedan hela tårtan med resterande mellanfyllning. Försök att få till ett tunt, tunt lager över toppen och runt tårtans kanter.

Täck med plastfolie och låt vila i kylskåp över natten.

Frosting:
250g rumsvarmt smör
250g florsocker
2dl marshmallow fluff eller 1 påse lätt micrade marshmallows
ev. 1 msk mjölk

Vispa smöret vitt med elvisp. Sikta i florsocker och vispa till en slät kräm. Mixa till sist i marshmallows och mjölk om det behövs.

Täck tårtan med ett lager frosting. Var särskilt noga med toppen av tårtan. Lagret med mellanfyllning gör att tårtan inte släpper "smulor".

Sätt en slät rundtyll i en spritspåse och fyll påsen med resterande frosting.


Sprita fem enkronorstora knappar i en lodrät rad på tårtan.

Uräkta oskärpan.

Använd en sked eller en liten tårtpalett för att "dra" ut frostingen åt höger.

Återigen. Oskärpan.

Fortsätt runt hela tårtan. Avsluta med en rak linje "frostingknappar". Låt den raden bli baksidan på tårtan.

Ta försiktigt bort bakplåtspappret som skyddar tårtfatet.

Dekorera med jordgubbar.

Knäckiga chokladsnitt

Knäckiga chokladsnitt

Let´s talk about clothes.

I mina unga dagar sommarjobbade jag på ett lekland. Det hela var så familjärt och idylliskt som man någonsin kan tänka sig. Parken förestods av en clown och hans fru. Clownen fixade med det mesta i parken och spelade clownföreställningar för de besökande familjerna. Frun ordnade med ansiktsmålning, såpbubblor och matservering. Allt var färgglatt och hemtrevligt. Jag körde tåg (på en uråldrig räls), pariserhjul (med hjälp av zinkplattor och ett kar med saltvatten - hjälp) och soptunnor (tricket är att fånga upp dem i farten med ena handen när man cyklar förbi).
En dag hade den snälla frun varit på en marknad. Där hade hon hittat fina flaggor i regnbågens alla färger. Regnbågsfärgerna skulle passa bra in i vår fina familjepark, tänkte frun och köpte hela lagret. Morgonen därefter hade samtliga flaggor i parken bytts ut mot de färgglada, randiga flaggorna.
I clownkretsar är det kutym att ens clownalias har samma namn som man själv.

Tänk clownen Manne.

I vårt fall hette förståndar-mannen Gay. Så på anslagstavlan står det följdaktligen:

"Kl 15.00  -  Kom och lek med Clownen Gay"
Skylten är inramad av två stolta, färggranna flaggor i regnbågens färger.

Klädkod för feriearbetarna? Stentvättad jeansväst såklart.



Några år senare hade jag lämnat min jeansväst därhän och istället landat en prestigefylld praktikplats på en amerikansk investmentbank.
Säkerheten var rigorös. Vakter stod i varenda hörn på det gigantiska kontorslandskapet bestående av grå cubicles. Det ryktades att hela byggnaden var stor som en amerikansk fotbollsplan. För att alla kontorsråttor skulle hitta fram var ytan på sedvanligt amerikanskt manér indelad i "blocks" och "units". I gångarna rörde sig postroboten, på vilken man kunde lasta på kuvert, och som sedan med ett högjutt beeeep stannade utanför din unit när du hade försändelser att hämta.
Jag hade fått jobbet för att hjälpa till med offshore accounts. Med offshore menades i detta fall Schweiz, och jag hade fått den äran att för att min studievägledare hade sagt åt firman att jag var "därifrån". Ja, Schweiz alltså.
Arbetsuniformen var kostym, vit skjorta och slips för herrar. Dräkt och vit skjorta för damer. Inte för att någon någonsin såg oss. Vi satt ju instängda innanför säkerhetskontrollerna allihop och dit kom minsann inga kunder. Min praktik skedde på sommaren. I 40-gradig värme. En dag, när jag kom till kontorsfängelset lokalen klädd som vanligt i byxor, kavaj och välstruken skjorta. Till detta hade jag ett par nyinförskaffade Steve Madden mules. Steve Madden är en snubbe som designar skor. Mules är såna där skor som har stängd tå, men är öppna i hälen. Dock saknar de band runt hälen, så man får går runt och spänna fötterna på ett mystiskt sätt hela dagarna för att undvika att tappa skorna. Modet kan inte ha tur jämt.

Knappt hade jag hunnit innanför grindarna innan en man kom fram till mig och knackade mig myndigt på axeln.
-"You can't go in there, miss".
Varför-inte-det-nu-då, hinner jag tänka innan mannen pekar på mina skor.
Jag tittar också på skorna, konstaterar att de har stängd tå, helt i enligt föreskrifterna, och ser förvirrat upp på kostym-mannen framför mig.
-"There are emergency nylons in the women's restrooms säger mannen och pekar mig åt damtoan. Japp. Felet låg i strumporna. Eller snarare bristen på. För det går ju inte för sig att postroboten skulle kunna få se icke nylonbeklädda hälar kika fram under byxbenen, där jag satt i min grå kontorslåda. Även om det är 35 grader varmt.

Hur det gick med praktiken? Eftersom det var mitt i sommaren hade alla mina "landsmän" i Schweiz gått på semester.



Många år senare hittar jag mig själv på ett svenskt, "ingenjörstätt" bolag.
Min arbetsplats är strikt, värnar om säkerhet och därför finns det koder för allt. Passerkortskoder, doskoder, tidsskrivningskoder och omöjliga datakoder som gör att ingen nånsin kan vara helt säker på att datorn/skrivaren/telefonen kommer att fungera när du bäst behöver den. Det finns code-of-conduct dokument, miljöpolicys, säkerhetskulturprogram och instruktioner för vem som ska plocka ur diskmaskinen.

Men ingenstans i ledningssystemet hittar jag anvisningen för klädkod.
Detta har resulterat i ett vakum, ett svart hål i instruktionsfloran och ett icke-reglerat område där var och en följdaktligen måste -hujedamej- välja sina egna kläder.

Regelefterlevande, matematiskt högststående ingenjörer får därför förlita sig till icke kalibrerade, ej validerade metoder för klädval. I folkmun kallat Dressman.

Detta norska monster har satt klorna i algoritmen för arbetsklädsel, och när temperaturen överstigit frostvarning, skickar ut männen till arbetsplatsen iförda hawaiiskjorta, trekvartslånga shorts och sandaler. Kompletta med strumpor i vit tubmodell.

Eftersom Dressmans  klädalgoritm, sommar eller vintertid, ej är anpassad för användande på seriösa, elproducerande företag har följande följdfel kunnat konstateras:

-Förvirring hos koreanska företagsgäster, som iklädda svart kostym möts av sin svenska motpart, iförd pullover och Birkenstock. När de sedan tas till den lokala "kinesen" för affärslunch blir kulturkrocken total.

-Förväxling hos svenska medier där miljöaktivisten och företagets representant båda är iförda rutig schal med bollfrans.

-Förfäran hos företagets anställda när chefen dyker upp iklädd skjorta och slips. Alla vet att detta betyder "besök av företagets högsta VD" eller "Uppdrag Granskning står utanför portarna".


För allas trevnad tycker jag, vän av ordning, att vi ska reda ut det här.
Ta kontrollen över kläderna och rätta upp instruktionsfloran.

Jag föreslår därför att vi återgår till den universella uniformen för en ingenjör. Den där inget kan gå fel, ingen känner sig utanför och pinsamma kläd-bloopers blir ett minne blott.
Jag utnämner följdaktligen nedanstående klädkod som allestädes härskande på min arbetplats:

Vintertid: Svarta skor, svarta byxor och blå skjorta.
Sommartid: Svarta skor, svarta byxor och blå skjorta. Med uppkavlade ärmar.

När ni alla anammat detta lovar jag att bjuda på fika.

Kanske kan de här passa:

Knäckiga chokladsnitt c:a 24 st

100 gram rumsvarmt smör
1 dl socker
2 msk ljus sirap

2 dl vetemjöl
3 msk kakao (2 om du använder ekologisk kakao - den är mycket kraftigare i smaken)
1 tsk vaniljsocker
½ tsk bikarbonat

Vispa smör, socker och sirap vitt och pösigt med elvisp.

Sikta ner mjöl, kakao, vaniljsocker och bikarbonat i smeten.

Blanda allt till en deg och rulla ut den i två längder. Lägg bakplåtspapper på plåten. Längderna ska bli ungefär lika långa som plåten. Platta ut degrullarna med handflatan och ställ in plåten i ugnen.Grädda mitt i ugnen på 175 grader i 15-20 minuter. Håll koll på kakorna. De bränns lätt, och det är lite svårt att se eftersom degen är mörk.

Ta ut plåten och skär sneda snittar medan degen fortfarande är varm. Låt svalna helt.

Perfekt att ha i frysen till somriga picnicar.

Rabarbercupcakes med cream cheese frosting

Beppe Wolgers bodde uppenbarligen i stan.

"På dom första löv som singlar sitter
smådjur och det hörs ett evigt fnitter.
Dom håller fast i lövens kanter
i vindens kast och dom flesta är tanter.
Men annars skulle löven inte gunga.
Dom fnittrar mycket men kan inte sjunga"

Om Beppe hade bott på landet hade han vetat bättre än att romatisera om kryp, djur och andra otrevligheter som finns i det vi kallar naturen.

Imorse pratade jag på telefon med en mycket sympatisk "stabo". Hon frågade vad vi skulle "hitta på" idag. Bara där avslöjade hon sig. Lantisar har inte tid att "hitta på" roliga aktiviteter. Iallafall inte på våren. Den eviga aktiviteten för oss bosatta utanför detaljplaneringens förlovade land stavas "fixa skit på tomten".

För det finns från april till oktober alltid nåt som ska fixas. Tömmas, krattas, flyttas, byggas, rivas, lagas eller förbättras. Och från oktober till april får man alltid vara beredd på att skyffla, skotta eller ploga. Vanligtvis allting på samma gång.

Jag frågade istället "stabon" vad hennes planer var.
-Promenera en sväng. Gå ner på stan. Och om det börjar regna kan vi ju ta vagnen hem.
Oh bliss.

På dagens lantis-schema stod fasadtvätt.
Herrn i huset har uppgiften till ära investerat i en ny monster-maskin (även kallad högtryckstvätt)  som enligt utsago ska kunna skicka smuts och allenhanda krafs flygande till åtminstone nästa socken.

Jag fick i uppgift att röja upp lövhögar och sticksiga kvistar från en nedklippt nyponbuske. Jag må arbetsleda i mitt avlönade jobb, men på hemmaplan är det minsann inte jag som håller i (primavera)planen.

Med min ganska tunga och väldigt otympliga Fågelsta-skottkärra från åtminstone ett sekelskifte sen närmar jag mig lövhögarna.
Men, rör den sig inte lite?

Jag konsulterar mina båda hjärnhalvor och kommer på att Hih minsann sagt nåt om att han nu förstår varför det kallas ormbunkar. Hmm.
Jag tänker inte gå en millimeter närmare den rörliga lövhögen innan jag har fått klarsida på mysteriet.

Det är nämligen så att jag har seriös orm-fobi. Jag kan hantera möss. Spindlar. Kackerlackor. Mördarsniglar.
Men gränsen går vid ormar. Ringlande, slingrande slimiga små hemskheter. Jag står inte ut.
Har aldrig gjort. Jag kommer fortfarande ihåg att mamma fick tejpa igen två sidor i Kamratposten, för att det var en bild på en orm på ena sidan. Urk. Usch. Blä.

-Duuuuu, ropar jag mot altanen där Hih kämpar med den gula monstermaskinen och kliver obekymrat runt i den stackars gräslöken som just tittat fram.
-Var såg du ormen?

Detta är ett trick. Hih har aldrig sagt att han har sett en orm. Det har jag listat ut alldeles själv.


Han går i fällan direkt.


-Det var i ormbunken... han ser min min som med säkerhet säger "jag kommer ALDRIG mer att gå nära ormbunkarna - kanske inte ens mer ut på tomten överhuvudtaget" och ändrar sig snabbt till...jag menar, det var där nere. Vid stenarna.

Jag står kvar. Tittar uppfodrande på honom.
-Är det riktigt säkert det??

-Javisst säger hih, slänger en blick på mig och vet att slaget om "var är ormen" är förlorat. Han är värdelös på att ljuga. Han testar en ny taktik.
-Men du, det var ingen riktig orm. Bara en kopparorm. De finns överallt. Och förresten så hette han Kurre. Kurre-kopparorm. Du kan inte vara rädd för Kurre!!

Nej nej nej. Det här är inte stan. Och Beppe W:s ormar kanske hette Kurre och var jättesnälla, men här är det landet och jag har en lövhög som rör sig och dit kommer jag INTE att gå igen. Basta.

-Jag tar inte upp högarna, säger jag tjurigt och lägger armarna på den söndriga fleece-tröjan i kors över bröstet.

Hih fortsätter sitt projekt och riktar nu av misstag högtryckstvätten mot den stackars gräslöken.
Han noterar algerna som slagit rot i altantrallen och svär lite för sig själv.

-Om du tar en skurborste kan du nog få bort det gröna utbrister jag och inser att det nu var min tur att trampa i klaveret.

-Bra, säger mycket riktigt Hih. Du har ju inget att göra nu när du vägrar kratta upp lövhögarna, så du kan ju skura altanen.

Hurra. Pest eller kolera. Jag överväger mina alternativ och inser att jag hellre är skur-tant än natur-tant och ger mig följdaktligen i kast med algblomningen.

Jag går grundligt tillväga. Jag rotar fram mina röda diskhandskar med hjärtan på och tillverkar ett sittunderlag av en gammal tidning och en ica-kasse.

Tre timmar senare har jag flisor i knäna (hemmagjorda sittunderlag håller inte måttet nåt vidare), blåmärken på handflatorna och alger i håret. Men altanen är mindre grön än tidigare och jag är nöjd.

Hih, inspekterar mitt verk.
-Det ser bra ut, nu kan du bara ta lövhögarna innan du går in, säger han och trampar ner den sista tuvan av gräslök.

As if. Jag lämnar lövhögarna åt sitt öde och ägnar resten av dagen åt att kolla bostadsrätter (dock inte i markplan) på Hemnet.

Kurre-Johanna 1-0.





Nu närmar sig rabarbersäsongen. Testa att använda rabarber som fyllning i cupcakes.

Rabarbercupcakes med cream cheese frosting c:a 12 st

100g smör
3dl socker
3 ägg
finrivet skal av 1 citron
1 tsk kardemumma
1dl vatten
4dl vetemjöl
2 tsk bakpulver
2dl fint skuren rabarber

200g cream cheese naturell
50g smör, rumstempererat
150g florsocker
en skvätt citronsaft


Sätt ugnen på 200 grader och sätt pappersforma i muffinsplåten.

Vispa smör och socker. Tillsätt ett ägg i taget och vispa försiktigt. Tillsätt citronskal och kardemumma. Häll i vattnet. Tillsätt mjöl och bakpulver och vänd försiktigt ner mjölet i smeten. Rör ner rabarbern och klicka ner smeten i formarna.

Grädda i c:a 20 min eller till provstickan kommer ut torr.

Låt svalna på plåt.

Vispa ihop cream cheese med det rumsvarma smöret. Sikta i florsocker och blanda väl. Smaksätt med citronsaft.

Spritsa eller bred på frostningen på avsvalnade cupcakes. Dekorera med ätbara blommor, exempelvis violer eller penséer.

Rabarbercupcakes med cream cheese frosting.

Gjuta doftljus

Det regnar.


Jag snörvlar.


Och har tråkigt.


Jättetråkigt.

Dessutom har jag ingen inspiration. Ingen alls. Inte ens ett endaste litet korn av en idé formas i mitt huvud. Ämnen som potentiellt skulle kunna roa en publik flyger rakt igenom öronen och förkastas lika fort som de uppstår.
Om man utövar Mindfullness - och det ska man för det är minsann jättebra, för då blir man pigg, frisk och jättelycklig så lär man sig att se tankarna när de kommer, titta på dem, säga hej till dem och släppa iväg dem igen i den kosmiska atmosfären som små moln på sommarhimlen.

Här är det minsann ingen sommarhimmel. Det är svinkallt, jämngrått, fem plusgrader, det har regnat sen förra fredagen och min hjärna förkastar idéer lite mindre likt KBT men desto mer likt Sean Banan. Nittitalist? Inte så bra, Vuxenpoäng? Inte så bra, men raden som kommer före JÄVLA BRA är tom. Suck.

Apropå det där med meditation. Eller Mindfullness som den uppdaterade versionen heter.
Det kom också flygande från ingenstans (Indien? Kina? Livets Ord?) och landade mitt bland trendfolkets surdegsbröd och Lammhult-möbler. Numera har varenda företagsledare med självaktning en egen variant av Mindfullness. Att leva i nuet.

Jag har, efter viss påtryckning, läst flera böcker om detta fenomen och till och med lyssnat på en skiva om meditation (varje dag - en hel sommar! Jag borde få pris!! - Eller iallafall bestående själsligt lugn), men hur jag än försöker låter tanten som pratar bara som en rätt misslyckad friskis instruktör efter ett medeljympa-pass,  ..."du känner hur hela din kropp slappnar av"...


Nix inte min kropp, den vill inget hellre än att hoppa upp och ner på den rosa yogamattan när den hör tanten mala på om att tanken vandrar ner i lilltån.


Och när jag tänker efter så känner jag igen det här. Saker och ting kommer tillbaka. I ny form och med flashigare namn.

Gympa blev Aerobics.
Muffins blev Cupcakes.
Dagbok blev Blogg.
Avslappningsband blev Carpe Diem som blev Meditation som blev Yoga(?) som blev Mindfullness.

Mindfullness lanseras nu på landets förskolor. Det ska vara bra för barnens utveckling tror jag visst. Men vänta nu...det ringer en bekant klocka i mitt förut så tomma huvud.


Mattor på golvet, filt, värmeljus och fröken som läser en saga med entonig röst.




Sovstunden på dagis någon???



Cirkeln är sluten.


Om man nu ska ge sig på Mindfullness (och man borde nog göra ett försök till, ändå) kan man med fördel även tända ett ljus.
Som av en händelse kommer här en beskrivning på hur man gjuter ett alldeles eget doftljus, med endast naturlig, eterisk olja:


Gjut ditt eget doftljus

Värmetåligt glas, exempelvis en återvunnen form som tidigare innehållit ett ljus
G-Be ljusmassa
Veke
100% eterisk olja i valfri doft, helst ekologisk (jag valde Lavendel)

Gör så här:
Ljusmassa går att köpa i de flesta hobbybutiker. Veke i tre olika storlekar finns i paketet med ljusmassa. Eterisk olja kan köpas i hälsokostaffärer och på hudvårdssalonger. Min olja kommer från Maria Åkerberg-Dermanord.



Diska och torka ur glasformen ordentligt.

Läs på förpackningen vilken veke som passar till det ljus du ska gjuta och mät upp en veke. Bind fast ena änden i en tyngd av något slag, exempelvis en liten skruv eller mutter. Bind sedan fast andra änden i pinne, jag använde en "grillpinne" av bambu.
Pinnen lägger du över kanten på glaset. Veken skall vara sträckt, och tyngden ska ligga på botten av glaset.

Mät sedan upp ljusmassa i gjutformen. Det går åt dubbelt så mycket ljusmassa (i volym) som ryms i formen du ska gjuta i. Häll ljusmassan i en kastrull, eller en rengjord plåtburk. Kastrullen bör rymma minst dubbel volym av den ljusmassa du ska smälta. Det kan vara svårt att få kastrullen helt ren igen, så ta en du inte är så rädd om.

Ställ kastrullen i vattenbad i en större kastrull och låt vattnet värmas upp, men inte koka. 
Smält försiktigt ljusmassan över vattenbadet. Gå inte ifrån spisen!! Ljusmassa är brandfarligt (så klart) och måste hanteras varsamt.

Om du vill kan du även smälta ner gamla stumpar av ljus eller blockljus i massan. Det går bra att blanda stearin- och paraffinljus, men tänk på att tjocka gjutna ljus måste bestå av minst 80% paraffin för att smälta ordentligt. Innehåller de för mycket stearin (som har en högre smältpunkt) finns det risk att de bara bränner rätt ner och inte "når" kanterna av ljuset. Var bara noga med att klippa av all "svart" veke innan du lägger ner stumparna i kastrullen. Annars kommer ljuset att få fula svarta fläckar.

När ljusstumparna har smält fångar du upp vekarna ur ljusmassan med en gaffel.

När all ljusmassa har smält är det dags att droppa i oljan. Pröva dig fram, men c:a 8-10 droppar är lagom för c:a 1 dl ljusmassa. Det kommer att spridas en ordentlig doft i köket, så vädra gärna och ha igån spisfläkten, men när ljuset stelnar och sen tänds igen kommer doften inte alls vara lika stark.

Häll försiktigt ljusmassan i glasformen. Spara så mycket smält massa att det räcker för ytterligare en knapp centimeter i glasformen.

Se till att veken är rakt placerad i formen. Låt stå. Ljuset behöver c:a 30 minuter för att svalna. Låt den överblivna massan stå kvar i vattenbadet.

När ljuset har stelnat kommer det att ha sjunkit ihop i mitten. Då värmer du (den sparade) ljusmassan igen och fyller på ljuset så att det får en jämn kant.

Låt svalna helt (ljuset skall inte vara varmt när du håller i det) innan du klipper av veken från pinnen.

Tänd och njut!!

Köttfärspaj med Rhode Island-dressing

Det är inte lätt att vara bondmora.

Varje vinter drömmer jag om sommaren när jag i fladdrande vit kjol och rosa Hunter-stövlar plockar med mig dagens skörd av morötter, bönor, rädisor, tomater och potatis för att tillreda kvällens middag.

Och varenda j*kla vår blir jag lika heligt förbannad på mig själv för att jag har glömt bort att livet på landet inte är en solig 70-talsdröm. Den enda outfit som passar för ändamålet "vårbruk" är skitig fleece, slitna jeans och gamla, sunkiga gummistövlar från Scoretts outlet i Freeport.
Och det är bra många fler tillfällen man får tampas med elementen i denna outfit innan det blir nåt romantiskt plockande av körsbärstomater i eftermiddagssolen.

Och igår kom vårens första prövning. Potatissättning.

Det hör till saken att varenda år säger Herrn i huset till mig att -Nästa år skiter vi i potatis. Det är ju så jobbigt.
Och lika ofelbart, varje gång svarar jag att -Nej det ska vi inte. Alla älskar ju vår potatis! Och den är jättegod! Och ekologisk!

För jag är född med teflonminne.


Jag glömmer helt enkelt bort att det är SKITJOBBIGT att sätta potatis.


I teorin kan det ju verka ganska enkelt. Gräv ner potatisen en bit. Skyffla över jord. Upprepa. Klart.
Det är ju bara det att innan man kommer dit finns det ett par steg till.

Om man är en normal person så planterar man glatt 20 sättpotatisar, påtar om dem med jämna mellanrum och skördar sin potatis lagom till midsommar-sillen. I mitten juli är sen potatisen slut, men det gör ingenting för då har man ändå tröttnat på kokt färskpotatis och börjat med pasta igen istället.

Om man istället är funtad som jag, med visioner större än den kapabla förmågan att uppfylla dem så tvingar man ut sin stackars man att ta fram traktorn. Det tycker han iochförsig är jättekul. Sen måttar man upp en plätt på åkern som ser lämplig ut för potatisodling (en sisådär 10 x 30m kan väl vara lagom) och sätter igång...

För det är ju skillnad nu. Nu finns ju åkern redan, och vi (läs Hih) plöjde den ju även i höstas. Piece-of-cake. Det är ju bara att vända jorden lite och sen sätta potatisen säger jag.

(Eftersom den traumatiska upplevelse det var att ta sig igenom den kinesiska mur av kvickrot som etablerat sig på min potatisåker under de 20 år den legat i träda har åkt bananskal ut ur mitt minne, kommer jag helt enkelt inte ihåg alla dar vi slogs med potatisåkern förrförra året).

En timme senare har Hih skyfflat jord fram och tillbaka, fram och tillbaka över åkern men några snygga fåror har det inte blivit.

-Jag måste ha en harv, säger han sammanbitet och sätter sig för att kolla annonser på Blocket medan jag matar honom med kanelbullar ur kakfrysen för att hålla honom på någorlunda gott humör.

En kvart och åtskilliga bullar, sugar cookies och mjuk chokladkaka senare har vi konstaterat att några harvar i lämplig storlek inte finns att tillgå och att vi helt enkelt får hitta på en annan lösning.

Denna lösning visar sig innehålla plogbladet, som i vanliga fall skyfflar snö-inte potatisjord, samt potatiskuparen.

När potatiskuparen har hamrats på traktorn ropar Hih på mig.
-Vad ska jag göra? frågar jag. Jag kan ingenting om traktorer och har därför gett mig på att klippa ner hortensian med världens slöaste sekatör. Bara för att det är roligt. Eller nåt.

-Du ska stå här, säger Hih.

Ok. Stå. Varför det? För att titta på när han kör med traktorn och ropa uppmuntran och beröm? Javisst. Kan jag väl. Sekatören är ju ändå helt värdelös.

-Ja. Kom igen då!! Säger Hih. Lite mer irriterad den här gången.

-Jag står ju här, säger jag och försöker se uppmuntrande ut.

-Nä, du ska stå där, säger han och pekar. På potatiskuparen. Jag behöver nåt för att tynga ner den. Hoppa upp där nu.

Jaha. Jag väljer att inte analysera varför min man tyckte att det tyngsta och lämpligaste att sätta som dödvikt på sin traktor inte är vikter av bly utan sin fru, och klättrar motvilligt upp på jordbruksredskapet.

Det är ganska högt. Och ganska skräckinjagande. Och potatiskuparen har tre vassa grejer nertill. Så ramlar jag av kommer jag bli köttfärs. Och eftersom ambulanssjukvården i kommunen sparar pengar så kan jag ju glömma att de kommer och räddar mig. Så det gäller att hålla i sig.

-Kör försiktigt!! skriker ropar jag och iväg kör vi nerför åkern. Det är livsfarligt. Och skumpigt. Och jag slår smalbenen mot en elak stålbalk. -TA DET LUUUGNT! hojtar jag hysteriskt säger jag i sansad ton.  Färden fortsätter. Upp och ner i åkern åker vi.

-Det blir ju jättefina, djupa fåror det här säger Hih. Om du bara kan hålla käften. Grannarna undrar ju vad vi håller på med.

Jaha. Är det en komplimang att ens tyngd är så betydlig att den lyckas göra perfekta fåror i potatislandet??

När skräckfärden äntligen är avklarad går jag till källaren för att leta fram sättpotatisen. Jag står just och svär över att mössen ätit sig in i en påse med Asterix utsäde och funderar på om möss kan orsaka genetiska sjukdomar på potatis, när jag hör att vi får besök.
Av grannen. Som bor minst en halv kilomerter bort och som uppenbarligen hört mig skrika i potatislandet. Eller som hon uttryckte det. -Vi hörde att ni höll på med vårbruket.

Tjena.
Grannen lämnar oss efter ett tag åt vårt öde och jag ger mig på det slutliga momentet. Att få knölarna i jorden. De första 15 går lätt. Inga problem, jag visste väl att det var en bra idé det här.

Efter en halv rad börjar jag få lite ont i ryggen. Men det är lugnt. Det går bra det här.


I mitten av andra raden har jag asont i ryggen och ett elakt blåmärke i handen efter spaden som jag gräver hålen med.


Och när jag står i mitten av tredje fåran och säger, nu SKITER JAG I DET HÄR, så utbrister Hih påpassligt att det hela var MIN idé.

Och att om jag nu har börjat får jag minsann vara så snäll och slutföra det också. Bara 4 fåror kvar nu.

Quiche sägs inte vara mat för en karl, men den här har iallafall slunkit ner utan problem.

Köttfärspaj 8 port

Pajdeg:
125g smör
3 dl I love Eco rågsikt med vetemjöl
2 msk kallt vatten

Fyllning:
600g nötfärs
1 gul lök
1 grön paprika
1 röd paprika
chilisås av ketchuptyp
oregano
1-2 köttbuljongtärningar
1 msk kinesisk soja
oregano
svartpeppar

Topping:
körsbärstomater
2 ägg
1 burk kesella
en skvätt mjölk
riven ost

Rhode Island-dressing:
2 dl creme fraiche
2 msk Hellmans mayonnaise
knappt 1 dl chilisås av ketchuptyp


I en matberedare: Skär smöret i tärningar. Tillsätt mjöl och vatten. Pulsera ihop till en deg.
Tryck ut degen i två pajformar c:a 22 cm i diameter eller i en stor form. Skalet ska vara ganska tunt. Pricka pajdegen med en gaffel. 
I love Ecos rågsikt med vetemjöl är den perfekta mjölblandningen till pajdeg. Skalet blir frasigt, men håller ändå ihop bra.

Ställ in formarna i frysen i c:a 20 minuter. Rör ihop såsen och gör fyllningen under tiden.


Hacka löken och stek den glansig på låg värme i en stor stekpanna eller gjutgärnsgryta. Bryn färsen. Smula ner buljongtärning (de ekologiska innehåller ingen smakförstärkare så de behövs lite mer av dem, testa dig fram). Tillsätt soja, oregano svartpeppar och chilisås efter smak. Tillsätt eventuellt lite vatten. Skär paprikan i bitar och låt puttra med. Fyllningen ska vara ganska fast. Låt den koka ihop om det behövs.

Ställ ugnen på 225 grader. Ta ut pajformarna ur frysen och ställ in dem i ugnen. Grädda till de precis börjar få färg, c:a 15 min. Ta ut ur ugnen och låt svalna.

Vispa ihop ägg och kesella. Tillsätt ½ dl mjölk om det behövs. Salta och peppra.

Häll köttfärsfyllningen i pajskalet. Dela körsbärstomater och lägg ovanpå. Häll kesellablandningen över och toppa med riven ost.
Grädda i ugnen på 175 grader till kesellablandningen har stelnat och pajen fått fin färg.

Servera med Rhode Island och blandad sallad.

Kycklingsallad med currydressing

Alla har vi saker som gör oss upprörda. Stora som små. Om vi undantar riktiga tråkigheter som krig, miljöförstöring och orättvisor (som vi alla borde uppröras över) finns det kvar en massa små, ganska obetydliga men ack så irriterande saker som kan orsaka oss irritation.
En sån sak är grammatik. Hans eller honoms. Honsesas och dommas. Listan på felaktigt använda subjektiva, objektiva eller bara felaktiga pronomen kan bli oändlig. Men den är, iallafall för mig, alltid en källa till irritation. I blame my mother. Som är fröken i skolan.

Att självpåtaget upplysa andra om att de sov under skolans svenskalektioner är inte alltid den mest förlåtande av egenskaper. Oftast har det i efterhand visat sig (mycket) bättre att hålla truten än att påpeka andras verbala tillkortakommanden.
Exempelvis när jag i en diskussion med någon får höra att jag är "ostabil". Hellre instabil än obildad svarar jag. Kanske inte det smartaste jag kunde kläckt ur mig, men välförtjänt av motparten det vill jag med bestämdhet poängtera. Men två år och ett nytt jobb senare är jag ganska glad ändå. ;)


En annan sak jag omedvetet reagerar på är när ord som borde stå brevid varandra inte gör det, utan har mellan slag. Pun intended. Efter fyra år på amerikanskt universitet, där språket faktiskt tarvar mellanrum sig emellan, har jag ännu inte lyckats uppnå den nivå av anglifiering som många andra i vårt avlånga land nått, iallafall avseende särskrivningar.
(Att jag själv däremot har ett stort problem med att försvenska varenda engelskt ord skulle man också kunna tänka sig skapar viss irritation hos andra, men det får vi ta en annan gång).


Särskrivningar blir ju, när man kommit över den initiala känslan av "Hallå? Vad menar du egentligen?? vara ganska fyndiga. Före jul kunde vi till exempel i den lokala mataffären köpa en skum tomte. Undrar om den var kriminell? Kanske uppförde den sig skumt för att skylten vid ingången visade bilder på de anställda med rubriken "Vår Kassa Personal". Bättre då med kiosken i stan som i somras sålde kul glass. De hade iallafall roligt på jobbet, kassa eller ej.

Något som inte är kasst, utan enkelt och gott, är kycklingsallad. Passar toppenbra efter en sen revy-repetition (vilket är vad jag ägnat mig åt den senaste tiden, om nån undrar var jag tagit vägen).
Går att förbereda och är sen bara att slänga ihop.

Kycklingssallad 2 port

2 stekta kycklingfiléer eller en halv grillad kyckling
4 skivor bacon
sallad av valfri sort
krutonger

En, flera eller alla nedanstående förslag:
körsbärstomater
gurka
majs
avocado
paprika
champinjon
konserverade mandarinklyftor
rädisor

Currydressing
1dl creme-fraiche
2 msk Hellmans mayonnaise (eller 1 msk annan "svensk" majonnäs)
2 tsk currypulver
en nypa örtsalt

Brödkrutonger
Bröd, gärna "gammalt"
olivolja
riven parmesanost
örtsalt
vitlökspulver

Blanda ingredienserna till dressingen och ställ in i kylen. Bäst blir dressingen om den görs dagen innan.

Skiva brödet och skär det i tärningar. Lägg brödet i en ugnsfast form och ringhla över olivolja. Strö över parmesan, örtsalt och vitlökspulver. "Torka" i ugn på 125 grader i c:a 20 min.

Stek kycklingfilén och låt den svalna. Skär i tunna skivor. Stek bacon och smula det i bitar.
Skär upp grönsakerna och arrangera allt på en tallrik.
Strö krutonger och bacon över. Servera med dressing.